Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Per Erik Wahlund: Wolfgang Borchert - Wolfgang Borchert: Tre korta berättelser. Översättning av Per Erik Wahlund - Köksklockan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRE KORTA BERÄTTELSER
bortgång för den nya tyska litteraturens del
inträffade alltför snart, men ur hans egen
synvinkel var den kanske inte ens tidig nog.
Redan i november 1947 var det ju tydligt,
att det världspolitiska förloppet åtminstone
inte utvecklade sig i riktning mot Borcherts
idealstad.
Det finns ingen anledning att
överdimensionera ett författarskap därför att det blivit
avbrutet i förtid. Det finns inte heller någon
anledning att försöka blunda för blottorna i
Wolfgang Borcherts trots allt så ungdomliga
diktning: den tidstypiska
undergångsromantiken, så äkta tysk frestas man tillägga, sak-
naden av vidare och syrerikare perspektiv,
oförmågan till psykologisk fininställning, den
överhettade stilens lite tröttande
upprepningsteknik. Ändå vågar man gissningen att hans
produktion —- som i den samlade upplagan
kanske springer upp i 300—350 trycksidor —
kommer att räknas till de efterkrigsdokument
som hans samtid hade orsak att lägga på
minnet. I egendomligt abrupta, häftigt
explosiva satser, där rytmen kan påminna om en
jagad människas flämtande andhämtning, får
hos honom en beskuggad och av livet illa
hanterad generation sitt dilemma åskådliggjort
och förtätat.
WOLFGANG BORCHERT
TRE KORTA BERÄTTELSER
KÖKSKLOCKAN
De såg honom redan på långt håll komma
emot sig, för hans utseende var påfallande.
Han hade en gammal människas ansikte, men
på hans sätt att gå såg man att han inte var
mer än tjugu. Med sitt gamla ansikte satte
han sig bredvid dem på parksoffan. Och sen
visade han dem vad han bar på.
— Det här var vår köksklocka, sa han och
mönstrade dem alla i tur och ordning där de
satt och solade sig på soffan. Ja, j ag har
verkligen hittat reda på den. Den råkade klara sig.
Han höll upp en rund, porslinsvit
köksklocka framför sig och torkade med fingret av
de blåmålade siffrorna.
— Den har förstås inget värde längre, sa
han urskuldande, det vet jag med. Inte är den
så vidare snygg heller, ser ut som en vanlig
tallrik, vitlackerad som den är. Men de blåa
siffrorna är ändå rätt vackra, tycker jag.
Visarna är förstås bara av plåt, och nu går
de ju inte runt heller för den delen. Nej. Inuti
är den sönder, det är det ingen tvekan om.
Men den ser i alla fall likadan ut som förut,
även om den inte går mera.
Han strök varsamt med fingertoppen i en
cirkel längs kanten på tallriksklockan och sa
liksom för sig själv:
-—- Och den råkade klara sig.
De som satt och solade sig på parksoffan
bevärdigade honom inte med en blick. En såg
ner på sina skor och en gift kvinna gluttade
in i sin barnvagn. Till sist sa någon:
— Ni har tydligen blivit av med allting?
— Var så säker, tillstod han utan omsvep,
tänk bara, rubb och stubb! Bara den här
råkade klara sig. Och han lyfte åter upp
klockan, som om de andra ännu inte hade
betraktat den tillräckligt.
— Men den går ju inte längre, sa kvinnan.
— Nej, det förstås. Att den är sönder vet
väl jag med. Men annars är den precis likadan
som förut: vit och blå. Han visade sin klocka
för dem omigen. Och det allra finaste,
fortsatte han i upprörd ton, det har jag faktiskt
inte talat om för er än. Det finaste kommer
nämligen nu: Kan ni tänka er att den har
stannat på halv tre. Exakt på halv tre, tänk
bara!
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
