- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
100

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Wolfgang Borchert: Tre korta berättelser. Översättning av Per Erik Wahlund - Köksklockan - Kägelbanan

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

WOLFGANG BORCHERT

— Då blev ert hus sannolikt bombat halv
tre, sa en herre och sköt viktigt fram
underläppen. Det har jag hört många gånger. När
bomben är på väg ner stannar klockorna. Det
beror på lufttrycket.

Ynglingen synade åter sin klocka och
skakade överlägset på huvudet.

— Inte alls, herrn, där hugger ni i sten.
Det har ingenting med bomberna att göra. Ni
skulle inte alltid dra in bomberna. Nix. Halv
tre hände nånting helt annat, fast ni inte har
reda på det. Det fiffiga i saken är att klockan
har stannat på halv tre och inte på kvarten
över fyra eller sju prick. Halv tre kom jag
nämligen alltid hem. På natten vill säga. Nästan
alltid halv tre. Det är just det som är fina q.

Han såg länge på de andra, men de hade
tagit sina ögon ifrån honom, och hans blick
mötte inte deras. I stället nickade han åt sin
klocka:

— Och då var jag naturligtvis hungrig, inte
sant? Och jag brukade gå direkt in i köket. Då
var klockan nästan alltid halv tre. Och då
brukade mor komma ut. Hur tyst jag än försökte
öppna tamburdörren så hörde hon mig alltid.
Och när jag letade efter nånting att äta i det
mörka köket, knäpptes plötsligt ljuset på. Och
där stod hon i sin bäddkofta av ylle och med
en röd schal över axlarna. Och barfota. Alltid
barfota, fastän vårt kök var belagt med
kakelplattor. Och hon kisade så med ögonen därför
att ljuset var så skarpt för henne. Egentligen
låg hon ju och sov. Det var ju mitt i natten.

"Lika sent i natt igen", sa hon. Mer kom
hon sig aldrig för med att säga. Bara det: lika
sent i natt igen. Och sen värmde hon upp
kvällsmaten åt mig och såg till att jag åt.
Under tiden gned hon alltid fötterna mot
varann, för kakelplattorna var så kalla. Skor tog
hon inte på sig på natten. Och hon satt bred-

vid mig ända tills jag var mätt. Och sen hörde
jag henne gå och plocka undan porslinet ännu
sedan jag hade hunnit släcka ljuset inne hos
mig. Varenda natt var det likadant. Och nästan
alltid halv tre. Det var alldeles självklart, tyckte
jag, att hon skulle sätta fram mat åt mig
i köket klockan halv tre på natten. Ja, jag
fann det alldeles självklart. Hon gjorde det ju
jämt. Och aldrig sa hon nåt mer än: "Lika
sent i natt igen" — men det sa hon varje gång.
Och jag tänkte att så här skulle det jämt få
vara. Det verkade så självklart alltsammans.
För så hade det ju alltid varit.

En så kort stund som det tar att dra andan
var det fullkomligt stilla på parksoffan. Så
mumlade han sakta:

— Och nu? Han betraktade de andra utan
att möta deras ögon. Då sa han tyst rakt in
i klockans runda, vitblå ansikte: Nu, nu vet
jag att det var paradiset. Det riktiga paradiset.

På soffan var det fullkomligt stilla. Slutligen
frågade kvinnan:

— Och er familj?

Han smålog förläget emot henne:

— Å, ni menar mina föräldrar? Ja, de är
också borta. Alltihop är borta. Allt, förstår ni.
Alltihop borta.

Han log förläget från den ena till den andra,
men de såg inte på honom.

Då lyfte han ånyo klockan högt i luften och
skrattade lite.

— Bara den här, skrattade han. Den råkade
klara sig. Och det finaste är att den har
stannat exakt på halv tre. Precis på pricken på
halv tre.

Efter det sa han ingenting mer. Men han
hade en gammal människas ansikte. Och
mannen som satt bredvid honom tittade ner på
sina skor. Men han såg inte skorna. Han
funderade oavbrutet på ordet paradis.

KÄGELBANAN

Två män hade grävt sig en håla i jorden.
Den var ganska rymlig och närapå hemtrevlig.
Som en grav. Man stod gott ut med att bo där.

100

Framför sig hade de ett gevär, uppfunnet
för att man skulle kunna skjuta på människor
med det. För det mesta var man inte alls be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0116.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free