- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
107

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ingrid Mesterton: ”Skarprättarn”. En studie över Ernst Josephson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

"SKARPRÄTTARE’

Nu bodde han på en enslig häll
vid en av de stora städer;
där satt han ensam båd dag och kväll,
men hade så fina kläder.

Han hade ett vackert och svart fodral,
i det låg en bila blankslipad;
hans rykte gick över berg och dal,
när rätt där skulle bli skipad.

Så månget huvud han huggit av,
sett blodet frusa och skvala,
blott bilan honom sitt sällskap gav,
men den bilan, hon kunde tala.

För varje kväll vid sitt svarta fodral
han smutta på vin och på mumma,
och bilan förde klingande tal,
men bödeln skratta och brumma.

Den blanka bilan vid timme sen
förtäljde sitt offers saga,
men bödelns hjärta var hårt som sten,
det kunde honom behaga;

han hörde om tårar och syndafall,
om alla de brott som hände,
han lyssnade, blek, finrakad och kall;
men gladdes åt allt elände.

En dag han hade en yngling fällt,
med krusig och vacker nacke —
det var som om stenen i bröstet smält,
när huvudet rulla på backe.

Om kvällen sporde han bilan sin:
"Vem var det i dag det gällde?"
Då klang det till: "Det var gossen din,
din egen gosse du fällde!"

Då vände tillbaka blodets ström,
då kände han all sin kvida,
då vakna han häftigt upp ur sin dröm
och fann sitt barn vid sin sida;

sin lilla gosse vacker och varm
han hade ju fått tillbaka —
han lad honom till sin ludna barm
och grät så ryggen skaka.

I ungdomen hade ett annat bödelsmotiv
intensivt sysselsatt Josephson, nämligen sägnen
om mordet på de båda barnen Ribbing under
Kristian Tyrann. Här liksom så ofta annars
var Afzelius’ "Sagohävder" hans källa. I dem

hade han läst om bödeln som på kung Kristians
befallning skulle döda de båda oskyldiga
Rib-binggossarna. Sedan han avlivat den ene,
vek-nade han inför den andres böner och kastade,
gripen av avsky, sitt svärd — en
medlidsamhet som kostade honom själv livet. En
annan bödel stod beredd att fullborda verket.
Josephson lyckades visserligen aldrig få bukt
med detta ämne, men hans brev och ett flertal
bevarade skissboksblad samt oljefärgsskisser
visar hur allvarliga hans planer var. Också
för "Skarprättarn" torde det finnas ett
samband med folkdiktningen. Även om Josephson
inte, som i fallet "Mordet på Ribbingarna",
medvetet hämtat sitt stoff härifrån, talar
mycket för att det är minnesbilder från hans
ungdoms sagoläsning, som ligger till grund för
dikten. Berättelsen om den trogne Johannes hos
bröderna Grimm innehåller t. ex. många
besläktade element: här återfinner man de
olycksbådande fåglarna, ävensom försteningen som
först löses genom blodsoffer. Kungen dödar
i detta fall sina båda söner för att rädda den
på grund av sin trohet till stenstod förvandlade
tjänaren. I sin tur förmår denne sedan
återkalla de båda kungasönerna till livet. Till sist
kan i detta sammanhang också bödelsmotivet
"Riccios mord" nämnas, vilket man vet att
Josephson målade under sjukdomstiden.

Sannolikt har Josephson också erhållit
impulser för sin dikt från Rydbergs "Singoalla".
Liksom skarprättaren löses Erland Månesköld
ur förtrollningen när han dödar Sorgbarn,
ovetande om att det är hans egen son. I
skildringen av förhållandet mellan far och son spåras
i de båda verken trots alla yttre olikheter en
besläktad inspiration. Hos båda — om än
betydligt svagare hos Josephson än hos Rydberg —
är det erotiska inslaget i teckningen av
gossegestalten påtagligt. Ömt som en moder vårdar
den gamle mannen sin son. Om natten, heter
det i tredje strofen, håller han "sin gosse på
armen", och i slutstrofen, där det skildras hur
han återfått honom, skriver Josephson
kärleksfullt: "sin lilla gosse vacker och varm ...
han lad honom till sin ludna barm". Ynglingen

107

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free