- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
108

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ingrid Mesterton: ”Skarprättarn”. En studie över Ernst Josephson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

INGRID MESTERTON

som skarprättaren fäller beskrives med "krusig
och vacker nacke" — här spårar man
Josephsons egna drag. Till sist kan — för att
återknyta till den mera strikta parallellen mellan
"Skarprättare" och "Singoalla" — likheten
hos bakgrundens skogs- och vattenlandskap
framhållas, liksom nattstämningen som råder
i båda berättelserna. Också zigenarinslaget är
gemensamt. Motivet barnet som bortrövas av
zigenare och senare återfinnes tillhör för
övrigt den romantiska repertoaren. Bland
författare som Josephson var förtrogen med
möter man det t. ex. hos Victor Hugo.

Trots beroendet av förebilder och sin
pas-tischartade karaktär är "Skarprättare" djupt
präglad av personlig erfarenhet. Wåhlin har
anfört dikten som exempel på den roll
drömmarna spelade i Josephsons själsliv: därmed
är redan dess personliga karaktär antydd.
Gemensamt för dessa drömdikter är deras
starka affektivitet, den oerhörda intensitet,
med vilken erfarenhetsmaterialet bearbetats.
"Skarprättare" är en mardröm som övergår
i önskeuppfyllelse. Dikten framställer — det
är dess ena höjdpunkt — upplevelsen av
forstening till följd av förlusten av
kärleksobjektet, men den verkliga kulmen nås med
den extatiska återföreningen — d. v. s.
pånyttfödelsen till nytt liv. Det är sig själv Josephson
skildrat i den gamle mannen som berövad mor
och maka lever sitt tunga och mödosamma
fattigmansliv i den torftiga stugan djupt inne
i skogen, den gode fadern med den ludna
barmen som när han oförskyllt mister sin
älskade son förvandlas till skarprättare. Men
han är också själv denne bödel, vilken i
motsats till den gamle mannen är placerad "vid
en av de stora städer" — här kommer
Josephsons starka kulturnegativism vid denna tid
fram. Han är bödeln som sitter skrattande och
lyssnar till allt vad bilan vet att berätta om
sina offer, även om bödelns salongsmässighet,
hans "fina kläder" och "finrakade" fysionomi,
liksom hans välbeställda smuttande "på vin och
på mumma" leder uppmärksamheten åt annat
håll. Först vid uppvaknandet från sin onda

dröm befrias han, samtidigt med att han får
tillbaka sin son, från bödelsidentifikationen.

Försteningen är framställd som någonting
skrämmande, men inte enbart: det är
samtidigt något lustbetonat i själva uttrycket,
något braverande i skildringen. "Så månget
huvud han huggit av, / sett blodet frusa och
skvala", heter det t. ex. Hur engagerade
Josephsons affekter här är, därom vittnar också
upprepningen av ordet blod även där berättelsen
inte fordrat det. Det finns hos bödelsgestalten
mycket som fascinerat Josephson. Han är
skicklig i sitt yrke, hans rykte går "över berg
och dal", han är alltid närvarande "när rätt
där skulle bli skipad". Och i socialt hänseende
måste han för Josephson, som själv levde
i djupaste misär, ha tett sig som avundsvärd,
även om han tar starkt avstånd. Det är sin
egen tilltagande aggressivitet, riktad både mot
andra och sig själv, som Josephson projicierar
i sin dikt: snart skulle denna aggressivitet, som
redan tidigare nämnts, ta sig sådana uttryck
som i en lust att "skära halsen av" Anna
Österlind. Han har förkänning av schizofrenin
som håller på att bryta in över honom,
verk-lighetsupplösande, och värjer sig mot den
känslolöshet och regressiva narcissistiska
likgiltighet för yttervärlden som medföljer denna.
Därför hälsar han pånyttfödelsen, det
återvändande kärleksflödet hos sig själv, med
sådan lidelse. Från Bréhattidens spiritistiska
skede, då det ömsesidiga kärleksförhållande
som Josephson åstundade mellan sig och
människorna är uppnått på fantasins plan, finns
ett andesamtal med Nicander nedtecknat med
stor och framåtlutande skrift, som är av
intresse att framdraga i detta sammanhang, då
det visar att Josephson uppfattade försteningen
hos sig själv som en försvarsreaktion:

Ack hvad nicander har lidit af att se sin afdöde
vän från Brehat. Du är död som messias på alla
möjliga sätt af stolthet Och förakt för Gud nej fan
heller af förakt för behandlingen Inte död men
förstenad Ja visst fan är jag det___nej men fan så

misshandlad.

108

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free