Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ingrid Mesterton: ”Skarprättarn”. En studie över Ernst Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
"SKARPRÄTTARE’
Till en viss grad är Josephsons situation
under de följande sjukdomsåren en
fortsättning av det kärlek&tillstånd andeprotokollen
vittnar om. Den harmoni som nu är hans, om
inte på djupet och helt så dock i väsentliga
skikt, bygger delvis på att han lyckats göra
sig oberoende av yttre objekt, blivit osårbar.
I viss mån har man väl rätt att tala om en
känslomässig avtrubbning som förutsättning
härför. Ingen kan längre komma över hans
"hjärtas kinesiska mur" för att sedan såra
honom med kärlekslöshet. Därför behöver han
inte längre befara att uppleva en sådan
våldsam besvikelse vänd i aggressivitet som
dikterat Bréhatdikten "Det kinesiska konstlåset".
Det är emellertid inte bara fadern-bödeln
Josephson identifierar sig med, även om detta
är det primära. Han är också det bortrövade
barnet, den lockige ynglingen som med sin
död kommer stenen att smälta i bröstet på den
grymme skarprättaren — med andra ord offret.
(I viss mån har också bödeln kommit att
framstå som ett offer — försteningen skildras som
en reaktion på den djupa sorg människorna
med sin ondska, genom att bortröva sonen,
förorsakat honom. Detta är dock inte något för
gestalten avgörande.) Att det här verkligen
rör sig om något personligt upplevt framgår
av ett yttrande Josephson fällt till Geijerstam
efter hemkomsten, vilket övertygande bevisar
skarprättarmotivets betydelse för hela denna
kris. I ett brev till Per Staaff den 31 oktober
1888 (Göteborgs stadsbibliotek) skriver
Geijerstam således: "Till mig har han sagt, att han
’vill minnas att han varit halshuggen’."
Halshuggning, hängning, korsfästelse,
blodsfantasier av olika slag — hur visar inte brev och
dikter, vilket starkt grepp dessa föreställningar,
vittnande om en djupt rotad skräck, haft om
Josephson. Betraktad ur barnets synvinkel visar
dikten på en stark ambivalens i
fadersförhållandet, på kastningar mellan tron på en god
och fruktan för en ond fadersimago, ja, här
finns till och med två skräckfäder. Den
konflikt som ligger till grund för dikten är en
variant av Oidipuskomplexet. Om skarprättar-
dikten blottar Josephsons rädsla för sina egna
växande sadistiska och masochistiska impulser
visar den således också på hans fadersskräck.
Motiviskt låter sig dikten inrangera i raden
av fadersfantasier behandlade i tidigare dikter
som "Generationer", "Till min son (emedan
jag inte har någon)" och "Drömbild". Hit hör
också den ovannämnda målningen "Mordet
på Ribbingarna". Dikten "Generationer" äger
redan den mycket av skarprättardiktens
stämningsinnehåll. Här är de spöklikt tjutande
vindarna, här är natten med sin ensamhet och sina
svarta rosor, natten med alla sina smärtsamma
minnen. Tanken på fadern, vars bild står där
som ett memento, kommer Josephsons hjärta
att blöda. Och väcker till liv föreställningen att
en gång själv bli far och med den egna döden
i sin tur tillfoga sonen sorg. I "Drömbild"
framträder rädslan, som för Josephson är
förknippad med faderskap, i form av en
tvångstanke. Han ser sig själv i drömmen sitta vid
stranden med sin lilla dotter. Allt är ljus.
Plötsligt faller flickan ned i vattnet och slungas
död mot stenarna. Skräckfäder besläktade med
skarprättaren och zigenargubben ingår, kan
man säga, i de båda motiven "Näcken" och
"David sjunger för Saul". Saul skulle snart
komma att trakta efter sin unge tröstares liv.
Detta led är visserligen inte framställt i dikten
men ligger underförstått. I målningen har vi
också en antydan därom i spjutspetsen som
ses riktad mot ynglingen. På samma sätt
rymmer näckenmotivet hos Josephson traditionella
demoniska komponenter. Han var väl
förtrogen med föreställningen att den gamle
älvkungen var en avgrundsande, som ville locka
ynglingen ned till sig i djupet med sitt spel.
Från den beryktade skarprättaren, som sitter
blek "båd dag och kväll" på den ensliga
klipphällen mot en fond av forsande blod med den
sjungande bilan som enda sällskap, leder också
många associationer till de båda målningarna
"Näcken" och "Strömkarlen". Bilan i det
vackra svarta fodralet som för "klingande tal",
bilan som kan berätta om "brott", om "tårar
109
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
