Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ingrid Mesterton: ”Skarprättarn”. En studie över Ernst Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGRID MESTERTON
och syndafall", är det inte den gamla
strömkarlsfiolen i ny gestalt?
Josephson bar på starka motsättningar inom
sig: splittringen, den andliga labiliteten, var
ett konstitutivt drag, ett arv på fädernet. Det
är lönlöst att spekulera över om det schizofrena
utbrottet hade kunnat förhindras om han fått
framleva sitt liv under lyckligare betingelser.
Säkert är att förlusten av den ena efter den
andra av dem som stod honom närmast för
en så ömtålig natur som Josephson kom att
medverka till den ogynnsamma utvecklingen.
Vid tio års ålder miste Josephson sin far.
Genom breven vet vi hur djupt han kände
saknad efter en faders beskyddande och
vägledande hand — "hårt när man mister sin
fader", heter det i den ovannämnda otryckta
versionen av "Hertig Magnus". Den betydelse
som faderns tidiga bortgång fick för
Josephson skall här inte vidare beröras, då den redan
framhållits av Erik Blomberg. Då Josephson
var nitton år rycktes älsklingssystern Gelly
helt plötsligt bort, en sorg som aldrig
upphörde att locka vemodstoner ur hans
instrument. Ännu så sent som i "Annas sagor" talas
det om "det blinda slag som min syster slog".
Som tjugusexåring led Josephson sedan ett
svårt erotiskt nederlag. Från och med nu är
hans ljusa livssyn för alltid förflyktigad, ljuder
sorgen som en ständig understämma. Den
avgörande vändpunkten kom emellertid först
med moderns bortgång, som mer och mer
blivit centralfiguren. Han var då trettio år
gammal. Hennes död innebar att han förlorade
sitt rotfäste i tillvaron. De kvarlevande
syskonen och syskonbarnen kunde aldrig för honom
ersätta denna förlust. I ännu högre grad än
tidigare kommer han från och med nu att
sätta in sina starka känslor på sin konst och
på vännerna. Under dessa förhållanden känns
motgångarna som han röner med sin målning
i alla läger mycket tungt, liksom kamraternas
personliga avståndstagande från honom under
kampen mot akademin, vilket till sist ledde till
öppen brytning, blir ett hårt slag. Själv var
han trofast i sin vänskap och generös utan
gräns. Härpå finns det otaliga vittnesbörd.
När han inte finner samma offervilj a hos
vännerna, fattar han eld ("Till en överlöpare").
Vänskapen är ett tema som han återkommer
till gång på gång under de sista åren både
i brev och dikter.
Ack, vänskap, ljuva blomma,
När alla mig förfölja,
Kom, smyg dig till mitt bröst!
Jag skall dig troget gömma,
Med tusen kyssar hölja,
Du lycka ger, och tröst.
Under Josephsons hand växer blomman och
antar antropomorf gestalt. Men också hans
bitterhet när han känner sig sviken arbetar
sig fram med våldsam intensitet, som inte
minst otryckt material i kvarlåtenskapen och
i privat ägo bär vittne om.
Hans starka känslor för de manliga
vännerna hade också ett primitivare underlag. Den
erotiska suggestionen i "Vänskapens blomma"
är tydlig nog, liksom den tidigare antytts för
"Skarprättarns" vidkommande vid jämförelsen
med skildringen av förhållandet fader-son
hos Rydberg. Det erotiska inslaget finns
emellertid, fast mera förtäckt, även i den
omvända figurkonstellationen där Josephson själv
är barnet, vilket fortsättningen skall visa. De
omedvetna sexuella tendenser som här får ett
indirekt och förfinat uttryck framträder i det
något senare spiritistiska Bréhatmaterialet utan
varje förklädnad. De forsyndelser andarna här
bekänner sig till när de uppsöker Josephson
för att med hans hjälp komma in i himmelriket
är i stor utsträckning av paranormal sexuell
natur med ett starkt inslag av homosexualitet.
Även pederasti, pedophili och incest
förekommer, något som inte är utan intresse för den
psykologiska tolkningen t. ex. av en sådan
episod som den med Anna Österlind.1 Detta
1 De erotiska inslagen i Bréhatprotokollen, som
kan göra intryck av att höra hemma i en psychopathia
sexualis, måste för att rätt förstås ses mot bakgrunden
av den ton som rådde i kamratkretsen och som
illustreras i korrespondensen mellan Josephson,
Geijerstam och Per Staaff. Den sexuella jargongen, grövst
i breven från Staaff till Geijerstam (Göteborgs stads-
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>