Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ingrid Mesterton: ”Skarprättarn”. En studie över Ernst Josephson - T. S. Eliot: Nobelprisets innebörd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. ELIOT
grunden av dessa citat framstår det inte längre
som dunkelt varför Josephson haft Staaff i
tankarna när han under vintern skrev sin
"Skarprättare". Den 7 juni skickar han ett
tack till Staaff för hans hjälp med dikterna
och för ett fotografi han fått sig tillsänt, som
han "pussat" vid ankomsten och sedan
placerat på spisen i stugan — det enda
fotografiporträtt han har framme. Och han fortsätter:
Tycker du om min skarprättare? Jag skrev den en
vinternatt. Jag gick hem i djupa mörkret; stormarna
tjöto omkring mig, och en lykta lyste min knaggliga
stig. Då rann skarprättaren i min håg, varifrån jag fick
honom — ja, det vet jag icke! Det var nog det ödsliga
och dystra i omgivningen som gav mig honom, och
i min fattiga stuga, där min skugga dansade över den
skrovliga muren, gick jag runt och sjöng min
skarprättare. Jag minnes ännu stumpar av melodien — och
det är eget att du svävade för mig hela tiden —
varför det? — kan du förstå det? Jag kan aldrig tänka
på denna dikten utan att tänka på dig, och då undrar
jag alltid över hur det kommer sig. —
I hans undermedvetna hade vännen Staaff,
som han skulle utse till domare över sitt hjärtas
sånger, kommit att symbolisera en
bödelsgestalt. Därmed får de ovan påpekade
främmande dragen hos skarprättargestalten sin
förklaring. Staaff, som satt med säker inkomst på
sin Stockholmsredaktion och utövade
kritiker-verksamhet, har delvis kommit att stå modell:
det är hans mera välvårdade och välmående
yttre som man spårar bakom skarprättaren —
Staaff som Josephson några år tidigare
avporträtterat i egenskap av en något nonchalant
journalist med cigarr i handen, iförd röck och
hög hatt. För ett ögonblick identifierar
Josephson sig med den gängse uppfattningen av Staaff
som en "skarp och farlig kritiker och en kall
natur", för att använda ett uttryck från
Geijer-stams nekrolog i Svea, upplever sig som offer
för den dubbelbottnade vännen. Bakom denna
fruktan döljer sig djupare sett hans
kärlekslängtan. Inför fadersfigurens väntade dom
aktualiseras Josephsons eget Oidipuskomplex.
Dikten låter oss uppleva avrättningen men
också befrielsen att vakna upp till förvissning
om en tryggad kärlek.
T. S. ELIOT
NOBELPRISETS INNEBÖRD
Tal vid Nobelfesten på Stockholms stadshus
den 10 december 1948
När jag började tänka över vad jag skulle
säga till Er i afton var min önskan endast den
att i största enkelhet uttrycka min
uppskattning av den stora ära Svenska akademien har
funnit det befogat att bevisa mig. Men det
visade sig inte vara någon lätt uppgift att göra
detta på ett adekvat sätt. Mitt yrke består i att
handskas med ord, men ändå ville inte orden
lyda mig. Att bara antyda min insikt om
att jag rönt den största internationella
hedersbevisning som kan ägnas en litterär person
skulle vara detsamma som att endast säga vad
alla redan vet. Att erkänna min ovärdighet
vore att kasta en skugga på akademins
omdöme —- att berömma akademin skulle antyda
att jag som litteraturkritiker instämde i den
erkänsla jag rönt som lyriker. Må det därför
tillåtas mig att ta för givet att jag, när jag fick
meddelande om utmärkelsen, erfor alla de
normala känslor av rörelse och fåfänga som en
människa kan förutsättas känna vid ett sådant
tillfälle, att jag uppskattade det smickrande
112
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
