Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Arturo Barea: Spanska realister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPANSKA REALISTER
synpunkt. De manliga familjemedlemmarna
framställs som kämpar på rebellsidan, som
offer för republikansk förföljelse eller som
anonyma hjältar i femte kolonnen. Kvinnorna,
vilkas historia bär upp boken, avbildas i flykt
och exil. Men trots detta tema med dess vida
möjligheter frapperar romanen endast genom
sin brist på styrka. Barojas gamla mönster,
bisarra, mörka individer som rör sig bland
fadda, färglösa gestalter, finns där, och hans
gamla teknik med en flytande dialog finns
där också. Men det är allt. Om författaren
vet någonting om dessa människors inre liv
eller ens bryr sig om det, det framgår inte.
Därigenom har boken blivit obetydlig som
"brottstycke ur livet" och övertygar icke som
konstverk men är dock intressant som ett prov
på Barojas urvattnade realism.
Men Baroja hade aldrig varit någon stor
konstnär. Däremot gjorde han en insats genom
att släppa in frisk luft i sekelskiftets spanska
roman. Genom ren chockverkan fick han
publiken att se tingens yta klart som på ett
fotografi, inte liksom tidigare som på en
historisk kolossalmålning eller en idyllisk litografi,
och han förde in verklig dialog, verkliga
människor och vardagens landskap i spansk prosa.
På det sättet tvang han romantiska författare
att söka sig ned till jorden. Men när man en
gång hade fått se denna tingens yta klart,
utan något förklarande ljus däröver och utan
livets glöd inunder, förlorade hans
ytfotografe-ringstricks sin ursprungliga kraft. Hans
tvådimensionella verklighet blev overklig. Vare
sig det nu är bättre eller sämre — för min
del tror jag det är bättre — kan vi inte längre
uppfatta verkligheten förmedlad genom en
roman, såvida den inte låter oss se ett samspel
av krafter, människors inre liv, den tredje
dimensionen skulle man kunna säga.
Ramon del Valle-Inclån, den mest
anti-realistiske författaren inom den äldre spanska
modernistgenerationen, den mest renodlade
konstnären bland männen från år 1898, gav
sina läsare denna känsla av verklighet i några
romaner som han skrev mot slutet av sin litte-
rära bana, under de år som närmast föregick
den spanska republikens upprättande. De
utgör ett egendomligt mellanspel i den litterära
realismens utveckling i Spanien och bidrog till
att släppa lös den känslostorm som sopade
bort den spanska monarkin.
År 1926 publicerade Valle-Inclån en roman
som tycktes bryta med hans egen, av lyrisk
prosa och bildspråk karakteriserade
stiltradition. Det var en fantastisk historia om ett
inbördeskrig i ett uppdiktat land — tecknat
i nära anslutning till Mexiko — med ett
virrvarr av vita, indianer och halvblod och en
hjälte, Tirano Banderas (vars namn givit
boken dess titel), som var grymheten och
slugheten förkroppsligade. Atmosfären i boken
hade tycke av mardröm. Språket var en ytterst
skicklig blandning av spanska och
sydamerikanska idiom. Ser man till intrigen,
persongalleriet och språket tycks romanen inte ha
någonting alls med realistisk berättarkonst att
göra, men den förmådde ändå mana fram det
gamla Mexiko med gerillahövdingar och
pro-nunciameritos mera levande än något
verklighetstroget reportage. Den gav en skymt av de
dunkla krafterna bakom de politiska striderna
i landet under denna period, den pekade på de
inföddas elände, och den avslöjade den
andliga tomheten hos de äventyrare som hade
blivit politiker. Där skildrades till exempel en
spansk ambassadör, ett bistert satiriskt porträtt
och samtidigt en skrämmande avbild av så
många sändebud som hade skaffat sig ett
föga avundsvärt rykte i de sydamerikanska
länderna. Denna burleska och otroliga
tragi-komedi var djuprealism på ett nytt plan.
Valle-Inclåns nästa försök att använda denna
litterära form fick vida större betydelse. 1927
och 1928 publicerade han de båda volymerna
av en historisk roman med titeln "EI Ruedo
Ibérico" ("Den spanska tjurfäktningsarenan").
Detta var under de år som närmast följde efter
Primo de Rivera-diktaturens ärelösa
sammanbrott, då hela landet drogs in i den politiska
och intellektuella omvälvning som med
oemotståndlig kraft ledde till den spanska monarkins
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
