Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Arturo Barea: Spanska realister
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTURO B ARE A
till hans ungdom i Aragoniens avlägsna
landsändar.1
Denna översikt över Ramön J. Senders liv
och verk ger kanske lätt uppfattningen att
hans romaner skulle vara under den första
perioden självbiografiska reportage och under
den andra "proletär" eller "social" realism
begränsad till skildringar av fattigdom, orättvisor
och revolutionär verksamhet. I själva verket
är de emellertid den moderna spanska
litteraturens första prov på djuprealism. Tingens och
gestalternas yttre är klart iakttaget och
återgivet, men lika verkligt är individernas
känsloliv; de båda elementen är sammangjutna, eller
rättare smälter samman till den mänskliga
verklighet som är den enda Sender söker (som
han själv säger i företalet till "Sju röda
söndagar"), och den mänskliga verkligheten
inbegriper den sociala kampen.
Senders första roman är intensivt gripande
— särskilt för dem som i likhet med mig
själv har haft samma yttre och inre
upplevelser som skildras däri — men den står
ytrealismen fortfarande relativt nära. Bokens
ämne är hämtat från anteckningar som
författaren gjorde under sin militärtjänst, och
han hävdar i en tillägnan att hans fantasi har
haft mycket litet att tillägga. Men redan där
finns det många exempel på att de "verkliga"
tingen, de som ses och förnimms av bokens
personer, utgör en fortsättning på deras inre
liv och symboler för en djupare verklighet.
Romanen är enkel. Den handlar om en
by-smed som har fått öknamnet Imån,
Magneten, därför att det föreföll som om han med
magnetisk kraft drog till sig alla glödande
järnstycken i smedjan som han möjligen
kunde skada sig på, och därför att han senare
som värnpliktig soldat i det marockanska
kriget tycktes dra till sig obehag, missöden
och skador på samma sätt. Stackars Viance,
1 "En människas plats" och "Krönika från
gryningen". Först efter avslutandet av denna uppsats har
jag haft tillfälle att läsa en ny roman av Sender,
skriven i landsflykten, "Mörkt bröllop", som tycks
vara en återgång till hans tidigare emotionella,
symbolistiska realism.
Magneten, fumlar sig fram genom faror,
smärtor och smuts, genom strider och tumult.
Han klarar livhanken, men han blir
misshandlad och illa tilltygad i själens dunklaste
djup. När han kommer hem efter tre års
militärtjänst ligger det en konstgjord sjö, en ny
vattenreservoar, på den plats där hans by förut
låg. Han har förlorat sin sista tillflykt, de fina
rottrådarna till det enda liv som har någon
mening för honom. Liksom andra hemlösa
arbetare sugs han in till storstaden utan att
veta om och när han ska få arbete. Hjälplös
och förödmjukad lyssnar han till en
varieté-sångerska som struttar omkring på
marke-tenteriets smutsiga plattform med hans egen
krigsmedalj på bröstet och sjunger en
patriotisk visa som slutar med orden "Viva Espana!".
(Den titel varunder bokens engelska version
publicerades i Amerika — "Pro Patria" — är
ett gott uttryck för bitterheten bakom den
lidelsefria framställningen men inte för
enkelheten hos bokens hjälte.)
Denna berättelse förmådde gripa sina spanska
läsare och göra deras missnöje och
upproriskhet mera medvetna för dem, därför att den
genom att skildra en enkel, okunnig soldats
inre upplevelser pekade på de meningslösa
lidanden som åsamkades en hel armé, ledd till
slaktbänken av giriga, ärelystna och ofta
inkompetenta generaler. Men många läsare blev
också till en början chockerade och stöttes
bort, därför att de var vana vid en mera
behaglig, mindre upprörande typ av realistisk
roman. Mindre tränade läsare måste vidare
ordna om begreppen innan de kunde acceptera
som "litteratur" någonting som var så
välbekant för dem. Jag har hört personer som
läste "Imån" just som den kom ut säga: "Jo
visst, det är alldeles sant vad han säger, men
den boken kunde jag ju ha skrivit själv. Det
är ingenting nytt i den." De bekräftade bara
vad Sender själv skrev i sin inledning till
"Imån": "Denna bok vill enkelt och
sanningsenligt skildra Marockos tragedi sådan var och
en av de soldater som tillsammans med mig
var med om detta fälttåg kunde ha uppfattat
120
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
