Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Dagmar Edqvist: Förbjudet temperament - Carl Johan Elmquist: Patient i bedring. Brev fra Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PATIENT I BEDRING
Kan inte damen läsa innantill? frågade
konduktören bistert. Han pekade med ett väldigt
pekfinger på emalj skylten ovanför dörren, och
med rytmiska slag av fingret läste han högt:
Konst är verkligheten sedd genom ett
temperament.
Som ett eko hördes från kupéerna:
Konst är verkligheten sedd genom ETT
temperament.
Å visst, sade damen matt. Jag begrep inte
att det var en fråga om betoning...
Det förklarade varför allting var galet.
Hennes kläder var fel, hennes uppsyn var fel,
hennes färger, hennes leende, hennes
andhämtning var fel. Allting hos henne var obotligt fel,
därför att hon inte hade det enda på detta
tåg gillade och stadfästa temperamentet.
Vad skall jag nu ta mig till? frågade hon
med förfäran.
Damen måste lämna tåget, sade
konduktören.
Det kan jag inte. Tåget stannar ju inte.
Damen måste lämna tåget, vidhöll
konduktören orubbligt.
Jag gör det inte! sade damen med
förtvivlans trots och såg för sig branta banvallar,
mörka kurvor och massakrerade kroppar.
Vilken rutinerad en, hördes suset inifrån
kupéerna.
Konduktören strök sig om hakan, det
raspade mot valkarna efter biljettången.
Nå ja, sade han slutligen. Damen får sitta
i hundkupén — tills vidare...
Och nu sitter hon i hundkupén med bestarna
flåsande sig i nacke och ansikte. Hon tänker
på branta banvallar och mörka kurvor och
undrar hur det har gått för hennes vänner.
CARL JOHAN ELMQUIST
PATIENT I BEDRING
Brev fra Danmark
Man ville ønske, man kunne høre græsset
gro. Det ville være dejligt at kunne fornemme
de spirer, som endnu skjuler sig under jorden,
men som dog en dag må bryde sig vej. Vi
går her i Danmark og synes, at litteraturen
er ved at stagnere eller i det mindste, at den
bevæger sig fremad i slow motion. Der har
før været magre år i den danske litteratur,
men så er der gerne pludselig sket et eller
andet, som har bragt os ud over det døde
punkt. Det er dette »et eller andet«, vi i
øjeblikket venter på — med en vis utålmodighed.
Dog må det siges, at det svundne år står sig
ganske godt i sammenligning med de nærmest
foregående. Patienten er i bedring, og vi
håber inderligt, at fremgangen vil fortsætte.
Hvis vi gør årets litterære status op og trækker
skuffelserne fra de glædelige overraskelser,
bliver der en net lille positiv rest tilovers.
Den største skuffelse var, at debutanterne
stort set svigtede. Der var ikke synderlig
mange af dem, og de, der var, havde ikke så
forfærdelig meget på hjerte. Kun et par enkelte
viste litterære anlæg, som der må kunne bygges
videre på; blandt dem skal her kun nævnes
den purunge Aage Hermansen, som i sin lille
roman »Jakob« (Gyldendal, 7.75) løftede en
ret almindelig landlig kærlighedshistorie op
over det banales sfære i kraft af en musikalsk
og følsom stilkunst og ved sin ungdoms charme.
En anden skuffelse var, at forlagene gjorde,
hvad de kunne for at drukne den danske
litteratur under en urimelig flodbølge af
oversatte bøger, for flertallets vedkommende
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
