- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
132

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

av

EBBE LINDE

"Att en diktare är aktuell betyder i detta
land inte att tiden har mognat för hans tankar,
utan att antalet år som gått från hans födelse
eller död råkar vara jämnt delbart med 25,
helst 100", anmärkte giftigt Carl Spitteler, och
det var ändå i Schweiz och för en mansålder
sedan. Världen är ungefär likadan varje tid
och överallt. Maken till litterärt jubilerande
torde den dock knappast ha upplevat, det skulle
då vara när England firar
femhundraårsjubileum för Shakespeare eller Sovjetunionen
tjugufemårsminnet av Maksim Gorkij. Jag
syftar förstås på Strindberg, som under tre
veckor, en månad har fyllt förstasidorna i våra
tidningar med reportage och alla
utställningslokaler och boklådsfönster med dokument och
kuriositeter. Det kan inte hjälpas att man
erinrar sig festföremålets egen beska syn på
officiella minnesfester. Mindre än
medborgaren i allmänhet har dock den särskilt
teater-intresserade anledning knorra, för om
Strindberg står sig någonstans, så är det på tiljorna,
hans rättaste hemvist. Kraften och
mångsidigheten i hans dramatiska diktning är alls ingen
nyhet. Men den hör inte heller till de
sanningar, som har slitits eller åldrats.

Vad är det då man spelat av honom i dessa
jubeltider? Låt oss ta en översikt! Av
komedierna och småpjäserna "Brott och brott" (på
2 platser), "Leka med elden" (likaledes på 2)
samt scenerna "Paria" och "Den starkare";
av de naturalistiska tragedierna "Fröken Julie"
(2 uppsättningar, eller 3, om Kavli-turnén
under höstsäsongen inräknas i
jubileet),"Dödsdansen" (likaledes 2), och möjligen kommer
också "Fadren" på Dramaten, det hänger på
de Wahl och Teje; av de historiska
skådespelen på rikssvensk botten endast "Gustav
Vasa", nämligen i Malmö, och i Finland
"Karl XII" och "Gustav III"; av
kammarspelen uteslutande "Pelikanen", given av
Dramatikerstudion med premiär i Västerås; och av
sågo- och vandringsdramerna i Sverige endast
"Stora landsvägen" (om Finland räknas med,
kommer därtill "Ett drömspel"). Summa 13

à 18 uppsättningar, beroende på hur man
räknar, berörande 9 till 13 pjäser, ganska väl
fördelade på de olika grupperna, dock, om
man väger vikt och betydelse, med en relativ
underrepresentation av den senare,
expressionistiska dramatiken till förmån för den
tidigare, naturalistiska. Sakförhållandet har sin
förklaring — dels är det lättare att svarva till
ramen för en pjäs med fast dekoration och ett
fåtal agerande, hur krävande dialogen än i och
för sig må vara, än att ge sig på
drömspelssakerna i en hast, med deras många
regiproblem; dels har ju Strindbergs s. k. komedier
faktiskt legat ganska mycket nere på våra
större scener under det senaste decenniet (ej
i landsortsturnéernas repertoar!), och nu har
man velat komma ihåg dem. Kammarspelen
och vandringsdramerna har däremot haft sina
trogna iscensättare av och till; och främst
bland dem står som alla vet Olof Molander.

När Dramatiska teatern presenterade
"Stora landsvägen" i hans regi, dan före dan
(21 januari), så var det alltså från en sida
sett endast senaste steget i en konsekvent
fullföljd serie, den som börjades med "Pelikanen"
i Hälsingborg år 1921 och där "Spöksonaten"
och "Ett drömspel" var de hittills största
triumferna. Men samtidigt också en toppunkt,
mänskligt att döma, för nu finns det inte
många strindbergsverk av den typen kvar för
Molander att brottas med, knappast fler än
"Himmelrikets nycklar", "Abu Casems
tofflor" och "Svarta handsken", och nog vore det
underligt om något av dessa skulle kunna
resultera i en totalitet av så stor och underbar
skönhet som detta diktarens sista stora verk,
med sin härligt enkla planläggning och sin
fria vers av sublim, men intensivt levande
glans. Det versdrama, som Eliot och hans
efterföljare sökt bygga upp i England och som
Maxwell Anderson pläderat för i Förenta
Staterna, har Strindberg här föregripit, och
med större lycka, för när handlingen flyter
fram med episkt lugn som här, så fordrages
lättare den ytterligare uppbromsning av tempot,

132

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0148.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free