- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
133

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

som versläsning måste föra med sig, än vad
som sker när samma uppbromsning
återkommer inbäddad i en intrig eller spännande
situationsknut. Förebildligt var det sätt varpå Lars
Hanson hanterade denna fria vers, utan
hög-traveri, utan bröstspännande, och ändå utan
att man ett ögonblick glömde att det var poesi,
och stor sådan. Förebildliga medspelare hade
han, och förebildlig var regin, som förenade
klarlagda storlinjer med omsorgsfullt
detaljarbete. Hur härligt stod inte den hurtige
Vandraren med sina glada låter (Holger
Löwen-adler) mot Jägaren (Lars Hanson), avklarat
vis och dock nervöst sensibel. Hur fängslad
följde ej uppmärksamheten deras
vandringsfärd alltifrån det första mötet i ensamhetens
romantiska Ibsen-Nietzsche-alper genom alla
de övriga sex stationerna på kalvarievägen:
intrasslingen i människornas små affärer i
kvarnscenen, där Maj-Britt Nilsson gav en
bedårande flicka och Henrik Schildt och
Arthur Cederborg två saftiga mjölnare;
konfrontationen med den regerande och
härsklystna dumheten i byn Eselsdorf (som fått låna
drag av någon småkrok i Stockholm, med
huvudlös Karl Xll-staty, fast det slödder som
befolkade kvarteret mer tycktes likna
london-avskum ur "Tolvskillingsoperan"); gyttjebadet
i förtal och avund i den staden Thofeth
(passagen vid Birger Jarlsgatan sådan man minns
den från sin barndom); krematoriet av strid,
hat och förbränning, där Olof Widgrens japan
grep med sin stillnade resignation och
hin-sideslängtan; det slutliga mistandet, den där
scenen med barnet i trädgården, som Lars
Hanson läste ensam — och hur!; och slutligen
frigörelsen från alltihop och återgången till
ensamhet, med den trotsigt storvulna
slutmonologen.

Man frestas skriva en panegyrik. Men som
en kritikers uppgift är att ej blott ånge
mäktigheten hos sitt föremål, utan ock dess gränser,
så blir det nödvändigt vända på kikaren och
sätta ett par tre kryss i marginalen.

Det första gäller mindre verket än dess
aura. När en recensent skriver att Molander
är den, som förvandlat Strindberg från en
okänd diktare till en internationellt erkänd
storhet och att denna "Stora
landsvägen"-före-ställning visat att t. o. m. det ospelbaraste
av Strindbergs s. k. ospelbara stycken kunde
spelas, så är denne skribent typisk för en krets
alltför ohämmat överdimensionerande
beundrare och ser på ämnet ur en mycket snäv
stockholmsk synvinkel. Något rykte för ospelbarhet

har Strindberg knappast någonsin haft, trots
"Mäster Olof’-refusen, utan i hög grad
tvärtom. Och om en sådan uppfattning verkligen
har funnits i något skikt någonstans, och om
det är någon regissör som krossat den, så
tillkommer äran internationellt sett Max
Reinhardt och nationellt sett Lorensbergsteatern,
endast stockholmslokalt (August Falck och)
Olof Molander. Jag kan vittna för dem som
var unga på 10- och 20-talen. Strindberg var
Sveriges störste författare och särskilt
dramatiker, det var lika solklart då som nu. Och ett
par av de teaterföreställningar, som jag för
min del upplevde starkare än alla andra, och
som blev livsavgörande, var båda av hans
pjäser. Den ena var Reinhardts epokgörande
uppsättning av "Ett drömspel" på Dramaten
1921, denna föreställning, som man läser så
mycket dumt och ofördelaktigt om i de gamla
recensionerna, därför att den var så långt
framför sin svenska samtid i djärvhet och
rikedom. Den andra var just "Stora landsvägen",
på Lorensbergsteatern, i regi av Sandro
Malmquist, som med Knut Ström och Per Lindberg
bröt den svenska isen för Strindbergs
expressionism i Reinhardts spår. Också det en
utomordentligt stark sak, som jag bevarar i livligt
minne. Molander är en stor fullkomnare, men
ingen banbrytare. Hans rykte vilar tillräckligt
fast på kunnighet, smak och blick för spelet,
för att det skulle vara nödigt usurpera åt
honom främmande lagrar.

Det andra krysset gäller ett drag, som utan
tvivel är hans (och Martin Lamms),
återförandet på utgångspunkter och modeller av
så mycket som möjligt i Strindbergs diktsyner.
En diktares vinghäst är ingen frisvävande
planet. När den tar sina språng högt över
verkligheten, så måste den ta avstamp
någonstans, och var skulle det ske annorstädes än
i de erfarenheter, som mött författaren på hans
väg, de personer han älskat och hatat, de hus
han sett på sina promenader, den frukost han
fick den där morgonen. För att förstå
springarens bana rätt kan det vara nödvändigt att ta
de punkterna i ögonsikte; men sätter man ett
rep om djurets fot och halar med all makt
tillbaka till utgångspunkten, så är det fara
värt att man binder mer än belyser. Med
andra ord, redan för litteraturhistorikern kan
en exklusiv inriktning på att urskilja fantasins
startpunkter i diktarens privatliv bli en
ensidighet (och Walter A. Berendsohn har riktat
en befogad påminnelse mot den svenska
forskningen i den punkten), men för en konstnärlig

133

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free