Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
tolk måste den ännu lättare bli en black. Inte
så att "tolkningen" blir fel. Men så att den ges
för stor vikt. Den skroderande bysmeden, som
för resten spelades förträffligt av Olof
Sandborg, är myntad på Verner von Heidenstam,
all right, mycket intressant, vi tror det; men
han står där inte bara för denne utan lika
mycket för czarens kurir Sven Hedin, som
Strindberg gav sig in i en så bitter strid med
omedelbart efteråt, för professorerna Kjellén,
Alin och Hjärne och hela den svenska
nationalismen, som gjorde sig bred i
unionsupplösningens dagar, ja, för all nationalism inte
bara här utan i alla länder och tider. På
samma sätt må skolläraren med sin
Potamo-geton vara avstampad från Axel von
Klinckowström; men hans funktion i dramat är att vara
"der Bildungsphilister" i allmänhet och
åskådliggöra vetenskapens nesliga beroende av
makten, sägom nationalismen, sägom den
regerande dumheten. Den regi, som gör detta
maximalt klart för oss, är maximalt förträfflig.
Den må sedan arbeta med kulsprutor eller
karolinervärjor, med stockholmsvyer eller bara
ett par sättstycken mot tom rundhorisont (som
Lorensbergsteatern gjorde). — På samma sätt
med mördaren Möller, han står för det
smygande andliga själamordet, för förljugarna
och ihjältigarna, och det är det som skall
åskådliggöras. Om han sen är modellerad, med
personliga hatbrillor på, efter en som hette
något helt annat, så vad betyder det? För
glädjen över att Stora landsvägen var
Norrtullsgatan får man aldrig glömma att den
framför allt är "the way of all flesh",
lidandes-vägen för "mig, din mänsklighet" genom den
misslyckade samlevnadens thofeth från
ensamhet till ensamhet.
Det tredje krysset, eller frågetecknet, är det
där om kristendomen. Jag vet inte om Olof
Molander har avlagt något votivlöfte att
anbringa ett kors i varje strindbergspjäs, det har
förefallit så. Andra har strömmat i hans spår,
så Strindbergs dödskors överskuggar snart
hela hans verk. Som sluteffekt slipper vi det
i "Stora landsvägen", det är man tacksam för;
där sammanbinds i stället slutet med början
genom en identisk seen, mannen vid
skrivbordet, antydande att hela dikten liksom stigit
ur hans tanke. Cirkelslut är ju nästan banalt
vanliga inom dramatiken numera, men här är
det meningsfullt och på plats, inte minst
därför att Strindberg faktiskt är den som först
införde dem. Strindbergskorset har fått nöja
sig med en diskret plats i krematoriescenen
bara. Men hur diskret det är, så är det
malplacerat. För det första visuellt: för det
spränger den vackra bilden och förskjuter
blickcentrum från kolumbariet. För det andra
reellt: för det är en buddhist, som skall dö,
nämligen japanen, medan jägaren långtifrån
att längta till jorden dras åter mot sina alper
och snön. För det tredje ideellt: för att pjäsen
överhuvud är så rensopad från all kristlig
anda. Där förkunnas gudstro, javäl, men det
är en annan sak. Och det är möjligt att
Strindberg vid tiden för författandet rent teoretiskt
trodde också på Kristus (se "Genom öknar
till arvland"!). Men så mycket
anmärkningsvärdare är det att han höll tillbaka alla kristna
symboler, här såväl som i "Ett drömspel" och
kammarspelen, och i stället sköt fram andra:
elden, berget, dödens ö. Det är en stilkänsla
i det, som borde respekteras, för något mer
strålande exempel kan väl knappast finnas på
antikristlig jagiskhet än denne gamle titan
som till det sista begär sin rätt, ej nåd, som
förföljer dem han hatar ända tvärsöver graven,
och som ännu vid den yttersta välsignelsen
tränger sig fram och ropar: mig först, mig
mest! Det är grandiost, men det är
sannerligen ingen kristlig ödmjukhet. Man har
förvånat sig över att den socialistiska
arbetarrörelsen ända till det sista kände Strindberg
som sin man, trots att han bränt sina röda
fanor och numera spydde gift mot äfflingar
och gudsförnekare. Olof Molander ser däri ett
beklämmande tecken på de djupa ledens
blindhet. Jag tror tvärtom, på deras utomordentliga
skarpsynthet, som ser till väsenssläktskap tvärs
genom ståndpunkter och dogmer.
Men om detta skall jag aldrig lyckas
övertyga honom.
Malmö Stadsteaters "Gustav
Vasa"-före-ställning (19 januari) blev remarkabel främst
tack vare Oscar Winges framträdande i
huvudrollen. Karvad i ek, trygg och stark, en bonde
bland bönder, stod han där, den självklara
medelpunkten i kraft av sin personlighet så
snart han var inne på seen. Bekymrat rynkade
han pannan över sina alltmer hopade
svårigheter, färdig till sist att gå från alltihop som
en uppgiven odalman inför konkursen, men
utan all hysterisk förkrosselse, och det var
kanske hans begränsning, för vi kände som så,
att den karln blir det aldrig riktigt synd om:
även om allt går överstyr i det yttre, så har
han för mycket inombords för att någonsin
kunna bli ett tragiskt vrak. I den knotiga ekens
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
