- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
135

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

skugga gjorde Jan-Erik Lindqvist sin hittills
bästa prestation som hertig Erik, och Gun
Robertson en förnämt besjälad Margareta
Leijonhufvud. Undras om det riktigt gått upp
för malmöborna, vilken fin artist de har i
henne. Scenbilderna, av Härje Ekman, var
ungefär de traditionella; regin, av Gösta Folke,
hade massor av ogjort arbete kvar,
källar-scenerna till exempel — vilken stel gruppering
där, och stel utanläsning bland annat från
Agdas sida; här ropar dock allt på nyansering
och rörelse. Men ett handicap är känt och
erkänt, det är den otympligt stora scenen, som
lägger mil mellan de samtalande, och den
direkta frontalbelysningen, som ger flack
tablåverkan utan djup, och som man inte kan
komma från utan dyrbara extraanordningar.
En ommontering av ljuskällorna till större
rörlighet vore i hög grad motiverad på denna
teater.

"Dödsdansen" har man fått se i två
framställningar, dels hos Riksteatern, med
premiär i Eskilstuna den 12 januari och Anders
Henrikson och Sif Ruud i huvudrollerna, dels
på Blancheteatern (22 januari) med Stig
Järrel och Esther Roeck Hansen. Den förra
föreställningen splittrade kritiken i två läger;
mindre svårförklarligt än det kanske förefaller.
Vad de negativa framför allt hängde upp sig
på, var dels att det logs ett lättande löje i
salongen vid ett par tillfällen, såsom då
kaptenen bekänner att han inte själv vet varför
han knuffade sin hustru i sjön en gång, det
bara föreföll honom så naturligt att hon
skulle i, eller då han berättar om
silverbröllopet där bruden fick bära ringen på höger
hand, för att brudgummen vid ett ömt tillfälle
huggit av den vänstra med en fascinkniv. Men
alldeles samma löje logs på Blancheteatern
också, och varför skulle det inte få göra det,
detta ohyggliga äktenskapsporträtt behöver
alltför väl att man tar vara på de inslag av
makaber humor, som Strindberg enkom för
ändamålet har anbringat där. Dels var det då
det, att Henrikson och Ruud inte höll samma
ton, och det var sant. Ur strängt realistisk
synpunkt kan man med skäl göra det till
föremål för anmärkning, för äkta makar som länge
nött på varandra, hatat och även älskat genom
långa år, blir i själva verket varandras
spegelbilder i ton och åthävor, ännu mer än även
Järrel och Roeck Hansen var. Nu hade
Henrikson och Ruud lagt upp var sin färg, och
Sandro Malmquist hade väl underblåst dem

i det: han den skränige, överkompenserade,
egentligen klene militären med neurotiska
ryck av ömsom skrytsamhet och misströstan,
hon den f. d. aktrisen, vars fåfänga levde under
snön och som aldrig kunde förlåta mannens
misslyckande. Två orealistiskt olika
dödsdansmasker, men hur härligt stod de inte mot
varandra! När hon seglade in efter
krigsförklaringen i sin arrogant röda klänning sköt hon
upp tupén framför spegeln med små snabba
koketta handrörelser, och man såg att
fingrarna måste vara små och feta. Djävletten
i kvadrat. De bekanta replikerna när mannen
bett om frukost, "Ge mig pengar, ska du få!",
och när han störtar i hjärtattack vid den sista
hetsningen, "Hurra! Han dog!", dessa repliker
som Roeck Hansen laddade upp med gnisslande
hat och drog ut i bälgton, dem fyrade Ruud
av lätt som en kastad handske, med förödande
effekt. Och hur härligt gjorde inte Anders
Henrikson slutet, när masken får falla inför
vännen och människan står naken! "En av de
bästa strindbergsföreställningar jag sett", skrev
Herbert Grevenius, och jag kan till pricka
instämma, även efter detta mastodontjubileum.

Det var en dödsdans i djärva, men
välberäknat giftiga färger. — Blancheteaterns
föreställning var däremot stämd i blygrått, och
bly-gråast av det blygrå var Stig Järrels
knektfigur, nersutten och hopsjunken, lurande blek
i dragen, även det en konsekvent genomförd
figur. Vännen Kurt var på båda håll ovanligt
bra, bäst på Riksteatern (Kotti Chave). Ett
ord vore kanske värt att ägna en bifigur, som
annars förbigås, gumman som kommer in och
stänger dörrn när stämningsvinden fläktar
som värst i spökkvällen. Vad skall hon vara
till, och varför fasar kaptenen? — Han tror
sig se sin mor i ett förvirrat ögonblick, och
i det ögonblicket går det upp för honom att
han skall dö, ty döden är psykologiskt sett ett
återvändande till modern ("Moder Jord"),
det visste Strindbergs djupintuition. Därför
är det fel både att göra kvinnan så veligt
beskedlig, som skedde på Blanche, och så
hånskrattande häxlik, som skedde i Eskilstuna.
Diffus och oåtkomligt moderlig, det räcker.

Den lilla komedin "Leka med elden" hade
premiär i Hans Dahlins regi på östgötateatern
den 27 januari, i Linköping, och två dagar
senare med bättre genomarbetning och
starkare besättning i Mimi Pollaks regi på
Dramatens lilla scen (29 januari). I fråga om
grunduppfattningen tycker jag dock att Dahlin

135

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0151.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free