Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
träffat rättare, åtminstone stämde hans
anläggning mer med titeln: en allmän och lätt velig
flirtatmosfär i familjen med lek åt höger och
vänster, ända tills allvaret brinner till mellan
Kerstin och Axel ett gott stycke in i pjäsen
(fast det kom aldrig att brinna tillräckligt
i Bengt Blomgren). Dramatens Kerstin var
däremot klart inställd på Axel alltifrån det
ridån gick åt sidan, och frågan var närmast
om och hur hon skulle lyckas kroka honom.
Gunnel Broström spelade följaktligen en helt
annan och mycket mer patetisk roll än Gerd
Hagman, och Mimi Pollak hade fått lov att
lägga till en hel liten extra pantomimscen på
slutet för att förmedla övergången från
hysteriskt besvikelseutbrott till frukostflundror,
något som rätt anlagt bör kunna ske med ett
tacksamt ryck och leende direkt.
Mannen-målaren hade på båda ställena gjorts till en
viril typ, men särskilt Dramatens föreställning
klargjorde i mitt tycke att det är alldeles fel;
det är Axel som skall vara viril (och var det,
med Gunnar Björnstrand), den andre skall
vara effeminerad och lätt homosexuell (som vi
säger nu), annars blir egentligen hela
bagatellen obegriplig. Samma ljusa ton över
scenbilden på båda ställena, men bättre
ljudkulisser på Dramaten.
Föreställningen av "Den starkare" på Lilla
Dramaten kan man fatta sig kort om (23
januari). Märta Ekström skötte talrollen, och
Eva Dahlbeck skötte inte stumrollen,
åtminstone inget vidare. Där går inte att pressa
in så många nyanser, som hon försökte, man
får hålla en envis, sturig försj unkenhet mest
hela tiden, med ett par utbrott, annars undrar
åskådaren om vederbörande har fått
stämbanden avskurna. Än mindre är att säga om
"Paria", som var med på ett hörn i Linköping
den 27 januari i en föreställning utan idéer.
Återstår "Brott och brott" och "Fröken Julie",
men dem skall krönikören av flera skäl be att
få uppskjuta till nästa krönika. Han lämnar
Strindberg.
Och hastar i stället att kasta en rundblick
över vad sig eljest i teaterriket haver tilldragit.
Inte så förfärligt vägande ting. Göteborgs
Stadsteater inledde det nya året med
Maxwell Andersons och Kurt Weills
"Knicker-bocker Holidays" (1 januari), ett sångspel
eller en operett som har sin handling förlagd
till New Yorks föregångare Nya Amsterdam på
1600-talet. Pjäsen skrevs 1939 och innehåller
rikligt med lätt camouflerad drift med dikta-
torer av alla kalibrar, från Roosevelt, som lär
ha bevistat pjäsen och skrattat gott och
folkligt, allt till Hitler och Stalin. Värre är att det
överflödar av insmickrande amerikansk
självbelåtenhet i värsta publikkniparstil, så är det
t. ex. ett huvudtema att det kännetecknande för
en amerikan i motsats mot alla andra folk är
oförmågan att någonsin ta några order. Hade
det varit så, så hade Amerika varken vunnit
kriget eller kommit någon vart industriellt,
naturligtvis. Men det är en populär klyscha,
och populärt och klyschigt var hela stycket,
dock av en viss operettskimrande glans. Arne
Nyberg, Töre Lindwall och Ulla Zetterberg
bidrog mest till underhållningen.
Göteborgsstudion spelade samtidigt ett
Noel Coward-program (2 januari) — de båda
små enaktarna "Kort möte" (Still Life), känd
från en utmärkt filmatisering, och "Kära
gäster" (Hands Across the Sea). Det var
bättre upp; en mjuk och delikat sak, den
första, i Ulf Johanssons och Berta Halls
framställning, och en dråpligt skrattretande, den
senare, med sin hämningslösa drift med
londonbor ur högsta aristokratiska kretsarna och
deras bekymmer för att komma ihåg alla
kolonialbekanta, som de har gästat på sina
minnesvärda resor och skall ta hand om vid
genvisiter. Hjördis Petterson firade komiska
triumfer i båda de små bagatellerna. De gavs
i finslipad regi av Helge Wahlgren.
Aldous Huxleys "Det gåtfulla leendet"
(Mortal Coils) nådde Norrköping den 14
januari och blir tråkigare för var ny gång man
ser den, vilket är ett dåligt tecken. Herbert
Grevenius menar att felet är regissörernas,
som strävar att dölja brottslingen så länge som
möjligt i spänningsstegrande syfte, i stället för
att lägga accenten på karaktärsfördjupning.
Men faktum är att redan novellen är upplagd
på det sättet, och dramatiseringen har däri
inget ändrat. Fast det vill man gärna hålla med
om, att ifall Huxley hade släppt det tricket
och konsekvent ägnat sig åt utbyggning av
den psykologiska motiveringen i stället för att
lägga till filosofisk-religiösa betraktelser av
omtvistlig originalitet, när han skulle göra
skådespel av det hela, så hade pjäsen kunnat
få en helt annan lödighet. För uppslaget är
bra. Men utförandet är varken fågel eller fisk.
På Vasateatern i Stockholm började den
norske komikern Henrik Aabel den 18 januari
ett gästspel i Ludvig Holbergs "Maskerad".
136
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
