- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
138

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

sig spåra den gamla totemistiska jaguaren, inte
alltför pålitligt sovande.

Mary Jane Wards roman om en sinnessjuk
kvinna, Ormgropen, har blivit en måttfull
men ändå avvikande film, inte sensationell
i vare sig god eller dålig mening men både
allvarlig och förnuftig i sin inställning till
ämnet. Berättartekniken med den ofta
återkommande självbiografiska monologen bakom
bilderna är inte vidare lyckad, men fallet som
sådant verkar inte alltför konstruerat, även
om de två plötsliga dödsfallen bakom den unga
kvinnans nedbrytande skuldkänsla är i
starkaste laget. Filmen tar klart ställning mot
hårdhänt utvändiga metoder i
sinnessjukvården, kritiserar kännbart en auktoritativ
krafttyp till läkare och en obalanserat aggressiv
sköterska, medan den ger en ytterst sympatisk
framställning av en ung läkare som med
inlevelse praktiserar analytisk terapi och har ett
porträtt av Freud bakom sig på väggen. Olivia
de Havilland har ofta varit trist att se på, men
nu har hon fått en roll där de hysteriska
anfallen har full täckning och hennes ansikte
kan tändas och slockna med en konst som
verkar gripande mänsklig. Utan att offra åt
skräckinslag är skildringen av sinnessjukhuset
kuslig och beklämmande nog, typerna av sjuka
är rätt väl varierade, ofta med en blandning
av tragik och komik. Att på denna punkt släppa
lös en mera expressiv konstnärlig fantasi skulle
väl ha varit malplacerat i sammanhanget.

Artur Lundkvist

Fallet Winslow (The Winslow Boy). Regi:
Anthony Asquith. Produktion. A. de
Grunwald. London Films.

Det fall det här är frågan om inträffade en
gång i verkligheten, några år före första
världskriget. En engelsk sjökadett, bara en pojke på
fjorton—femton år, relegerades från
kadettskolan efter att ha anklagats för att ha
förfalskat en postanvisning på fem shillings. Han
dömdes mot sitt nekande, men hans far, en
pensionerad bankman, trodde på hans oskuld
och satte in alla sina återstående krafter och
sitt sparkapital på att få honom rentvådd. Han
kom till att börja med ingen vart, eftersom
marinmyndigheterna betraktade saken som
slutgiltigt utredd och vägrade ändra sitt beslut.
I en civil rättegång skulle konungen ha stått
som svarande, och det ansågs orimligt att en
enskild medborgare, därtill ett barn, skulle
kunna öppna process mot kunglig majestät.
Tills en skicklig advokat och parlamentsleda-

mot, som insåg fallets oerhörda principiella
betydelse, åtog sig gossens sak och fick den
inför domstol, där den bestraffades oskuld
fastslogs.

På detta rättsfall, som på sin tid väckte ett
enormt uppseende, gjorde Terence Rattigan
häromåret en teaterpjäs, och det är den som
nu filmats. Bundenheten till pjäsen är
uppenbar och framkallar en viss känsla av
monotoni och hämmade möjligheter.
Omständigheterna kring den förmenta förseelsen, som
på film lätteligen kunde ha rekonstruerats i
tillbakablickar, framkommer endast genom
torra förhör. Minst femtio procent av filmens
innehåll består av dylika förhör och debatter.
Även om de kan vara nog så intressanta att
åhöra, när de som här visar hur det går till
i underhuset och i en engelsk domstol, så var
det inte för sådant som filmen uppfanns. Det
är mycket litet film och alltför mycket
medelmåttig teater i celluloidupplagan av "Fallet
Winslow". Men två märkliga
skådespelarprestationer gör den ändå sevärd: Cedric Hardwicke
som den på sin rätt envist stående fadern, en
prestation av suverän, frasfri auktoritet, och
Robert Donat som den berömde advokaten
(i verkligheten lörd Carson), en skicklig och
roande studie i trött aristokratisk engelsk
snobbism, bakom vilken döljer sig både vighet och
mod. Georg Svensson

Soldaten och Jenny (Soldaten og Jenny).

Manus, regi och produktion (efter Soyas
pjäs "Brudstykker af et Mønster):
Johan Jacobsen.

Johan Jacobsen hör till de yngre danska
regissörer man intresserar sig för. Hans några
år gamla episodfilm "Åtta ackord" gav löften,
och delvis är dessa nu infriade i hans 1947
inspelade och i Danmark med stor entusiasm
mottagna film "Soldaten och Jenny". Den
spelas över lag skickligt och genomströmmas
av en mjuk poesi och ett konstnärligt allvar
som övertygar, varför den danska stoltheten
över filmen inte är oberättigad. Som helhet
har Jacobsen lyckats både med att dra fram
väsentligheterna, att antyda sammanhangen
och att skapa atmosfär. När han till detta även
lagt förmågan att frigöra sig mera från ett
rent litterärt uttryckssätt, att dikta i visuella
bilder kan man med stor sannolikhet från hans
sida vänta sig mycket tungt vägande filmer
i den realistiska genren.

"Tur och tillfälligheter är Vår Herres hela
vävmönster", säger soldaten vid ett tillfälle

138,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0154.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free