- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
139

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

i filmen, och det är kring detta i olika former
varierade och fördjupade tema som
handlingens trådar spinnes, ibland en smula
nyckfullt, tycker man, men i själva verket ytterst
välberäknande och fantasistimulerande.
"Brudstykker af et Mønster" har Soya valt att kalla
sin pjäs, filmen kunde haft samma titel. Och
mönstret det är alltså livet självt, ljust eller
mörkt, strunt eller vackert. Ur detta mönster
skärs ut en bit här, en annan där, men när
pusslet är färdigt står slutbilden i alla fall klar
och tydlig. I dess mitt finner man de två
ensamma — soldaten och Jenny — vilka funnit
gemenskapen och framtidstron. Filmen saknar
inte mörka inslag i väven, men grundtonen är
övervägande ljus, och ibland bryter en
välgörande sund humor igenom till omväxling
med de hårdare klangerna, när mänsklig s. k.
lag och rätt skär sig mot och hotar det äkta
och livsvarma. I "Soldaten och Jenny" finns
mera av tongångarna hos vår egen
filmdiktare Ingmar Bergman än i någon film jag
sett utom hans egna. Ensamheten, längtan
efter gemenskap, ångesten och befrielsen från
denna bildar även i den danska filmen de
poler mellan vilka den poetiska spänningen
växer fram. Men Jacobsen är mera måttfull
i sin realism och behandlar som helhet sitt
ämne mjukare.

"Soldaten och Jenny" är emellertid tyvärr
inte någon film i egentlig mening. Dess
formgivning är rätt torftig, bildinställningarna
understöder knappast det dramatiska
elementet, och dialogen får alltför ofta träda i bildens
ställe. Men trots detta tycker man om just
dessa brottstycken av mänskligt liv, just dessa
små vinjetter, som sätter fantasin i rörelse
och får åskådaren att känna med de personer
han möter på duken. Där finns de duktiga och
självsäkra — de som är utan hjärta — och
där finns de helt eller delvis misslyckade. Alla
har de något att döja. Människolivet följer
inga rationella riktlinjer, och livet är mest
strunt. Men det är i alla fall liv, och ibland
kan det vara riktigt vackert — när ensamheten
inte finns där längre som en skrämmande
skugga. Även om inte själva meningen blir
klar så finns ju gemenskapen. Och så blir
filmen en sång till Livet — inte en hymn som
en gång i en tysk 30-talsfilm utan en spröd,
skälvande och lite tveksam visa.

Persongalleriet, som drar förbi i filmen,
tolkas utomordentligt av en rad stora danska
skådespelare. Soldaten själv (Poul Reichhardt)
och Jenny (Bodil Kjer) får kanske när allt

kommer omkring ändå stå tillbaka för Karin
Nellemoses Huxleybeundrande och erotiskt
svultna advokathustru, Johannes Meyers
desillusionerade tulltjänsteman och hans av Maria
Garland tolkade hustru, ännu med en liten
tagg kvar från den tid då hon kunde sätta
"von" före sitt flicknamn och av kärlek rymde
med sin enkle tullare. Den galne sakföraren,
filmens "deus ex machina", bör också nämnas.
Det är en symboliskt-realistisk och inte så lite
ingmar-bergmansk figur, som Svend Methling,
själv duktig filmregissör, förlänar både
auktoritet och värme. Hugo Wortzelius

I valet och kvalet (State of the Union).

Manus: Anthony Veiller och Myles
Connolly (efter en pjäs av Howard
Lind-say och Russell Crouse). Regi:
Frank Capra. Produktion:
Liberty Films och
M.-G.-M.

Det är ett tämligen långt steg mellan den
Capra man minns från 30-talets crazy filmer
med deras spontaneitet, glittrande lekfullhet
och situationsfyndighet och den Capra som
signerat "I valet och kvalet". Av någon
anledning har så småningom det friska
filmfabulerandet fått stryka på foten för tendensen,
förkunnelsen i ord. Idealist — och i mångas
tycke alltför blåögd — har Capra alltid varit,
och aldrig har väl hans förkunnelse om
mänsklig hygglighet varit angelägnare och
intensivare än i hans senaste film, men filmisk är
den inte. Det är egendomligt detta att filmen
— inte bara i fallet Capra eller då en
teaterpjäs bildar underlaget — alltmer tenderar att
avlägsna sig från sina egentliga uttrycksmedel
och ingå en allians med teatern, som knappast
kan resultera i annat än en mesallians, d. v. s
i filmad teater för att nu begagna en något
svävande men knäsatt formulering. Sådan
filmad teater är "I valet och kvalet" så när
som på den festliga flygepisoden. Orden
strömmar ur skådespelarnas mun, och det visuella
drunknar i replikerna, som också till största
delen tagit loven av situationsutformningen.
Sedan är det en annan sak, att filmen är rolig
och underhållande, därför att replikerna är
kvicka och rykande aktuella, samtidigt som
de står helt i samklang med Capras syn på
vanlig anständig hygglighet.

Amerikansk korruption, speciellt i valtider,,
har det skojats med även tidigare under
säsongen i filmen "Fy på sej, gamla människan".
Capra — eller rättare sagt hans författare —•

139,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0155.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free