Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
SJÄLVPLÅGARE
Rainer Mama Rilke: Malte Laurids Brigge.
Översättning av Åke Leander. Inledning
av Erik Lindegren. Ljus 1948. 8: —.
Folke Dahlberg: Cartesiansk dykare.
Wahlström & Widstrand 1948. 10: 25.
"Die Aufzeichnungen des Malte Laurids
Brigge" må innehålla pueriliteter av olika slag,
men det är otvivelaktigt en av
världslitteraturens märkvärdiga böcker. Det är också ett av
dessa inte alltför vanliga fall då den ibland
bristande märkligheten — det som kommer en
bok att i vissa stycken likna eller påminna om
ett flertal andra — rentav understrukit och
framhävt egenarten.
I sin egenskap av fingerad självbiografi är
den medlem av en stor och mycket ojämnt
begåvad familj som varit särskilt spridd i de
nordiska länderna och florerade som bäst
kring sekelskiftet. Det lönar sig inte att räkna
upp namn. Fin-de-siècle-stämningen, känslan
att vara den siste av sin ätt känner vi igen
(den var och är väl för övrigt
allmäneuropeisk), och som speciellt nordisk betraktar vi
kanske den trånsjuka slotts-, herrgårds- och
barndomsromantik på vilken särskilt bokens
början bygger. Man gör emellertid den
reflexionen att om Rainer Maria Rilke som barn
hade upplevt detta danska herrgårdsliv i
verkligheten, så skulle hans skildring av det ha haft
långt mindre hemligheter och långt mera
hemtrevnad, för här kommer någonting tryckande
feodalt med i spelet och därmed en annan
romantisk, bitvis skräckromantisk tradition.
I sin instruktiva inledande essay framhåller
Erik Lindegren med all rätt att det är en
nyckelepisod när det skildras hur Malte Laurids
Brigge som ung i ett övergivet rum hittar flera
skåp med gamla hov- och maskeraddräkter
och börjar klä ut sig framför spegeln, för
boken själv är ingenting annat än ett liknande
rum med liknande skåp och en författare som
skyndar från pantomim till pantomim. Först
är det bara en rolig lek — med danska slott
och herresäten och ett fingerat jag. Men det
blir alltmer så att detta fingerade jag söker
finna sin verkliga roll bland kostymerna, och
till sist är det diktaren som med växande
ångest söker sitt verkliga jag, om också bara
en egen form av jaglöshet. Den som till den
grad intensivt spelar sig själv upptäcker till
slut att han är varken sig eller någon annan.
Bokens tema är en förintande dissektion av
själva livskänslan, en demonstration av
ohållbarheten i Cartesius’ sats, i varje fall i den
mån den räknar med ett "jag". Dess storhet är
själva den nervösa stegringen: den ger läsaren
en känsla av det overkligas verklighet. Det är
väl bland nära samtida bara Hamsuns "Sult"
som i intensitet kan mäta sig med Rilkes bok,
men den senare är så mycket medvetnare och
känsligare att Rilke kan sägas väga med
apo-tekarvåg där Hamsun väger med handen, i och
för sig inget föraktligt instrument. Rilke har
vid sina förklädningar en fantastisk
historisk lyhördhet att lita till — man kan nästan
med surrealisterna tala om "försök att
simulera" heliga dårar som en Karl den djärve eller
en Ludvig VI, ja, t. o. m. om ett försök att
simulera själva Paris, nämligen den åldriga
Cité som man ibland likt ett spöke känner leva
kvar i det nya och som "mitt på dagen griper
tag i förbivandraren".
För denna på över- och undertoner så rika
text är Lindegrens essay ett komplement som
man inte skulle kunnat klara sig utan, och man
önskar bara att boken också hade varit
försedd med en kommentar som kunnat reda ut
en del av de dunkla hänsyftningarna.
Översättningen är däremot inte utan sådana fläckar
som man tvekar att kalla skönhetsfläckar. Bara
ett exempel: när Rilke på ett ställe ger en
hänförd beskrivning av den berömda tapisserisvit
från 1400-talet som fått namn av
Enhörningssviten ("La Dame à la Licorne", före kriget
i Musée de Cluny), där ett lejon och den vita
hästen med narvalshornet i pannan figurerar
kring en skön jungfru, görs fabeldjuret här
till noshörning. Dansen blir mindre hövisk.
Det kan kanske tyckas både djärvt och
farligt att här koppla på ett svenskt original. Men
utan alla jämförelser i fråga om år och
berömmelse förefaller mig Folke Dahlbergs
"Cartesiansk dykare" vara en märklig debut
och han är av samma i sitt eget själs- och
141
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
