- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
144

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

och den utesluter inte enkelt vackra uttryck
för en stillsamt melankolisk lycka, som någon
gång kan stegras till befriat jubel:

Men ingenstans ser jag ett mörker så tungt

att det kväver din tro, dina strålande ögon!

Och ingenstans ser jag en död så kall

att den kyler din hand, ditt sjungande blod!

Men Staffan Larsson pendlar ständigt i sin
upplevelsevärld mellan lätthet och tyngd,
mellan mörker och ljusning. Han börjar en
pastoral med en flickklänning lysande i "daggig
blommande luft" men slutar snabbt med ett
tungt ensamhetsackord. I den ena dikten
"rätar sig björken och skrattar sakta", i nästa
går tonen i moll: "jag är augusti i mitt blod".
Dessa stämningsskiftningar ger spänning och
friskhet åt den ungdomliga j agmeditationen —
åt ett lyriskt sinnelag som ännu så länge
kanske snarare är bevekande än betvingande.

Det är inte så mycket de enskilda dikterna
som de spridda ansatserna, som gör att man
gärna vill ge Bo Setterlind en rangplats
bland höstens debutanter. Han är inte rädd
för att avslöja sin debutantmässighet, han
väjer inte för schabloner som "evig är
drömmens viskning ... vita är mörkrets kvinnor",
och hans experimentlusta kan ibland ta sig
tämligen prilliga uttryck. När han försöker sig
på större konceptioner som i dikten "Elegier
från bergen" spricker resultatet fullständigt,
och även i övrigt kan han ge prov på en
förbluffande nonchalans — den lösa ramsarytmen
och den menlösa assonansen i det fyraradiga
poem som fått ge diktsamlingen dess namn
"Månvagga", är ett nedslående exempel på
bristande självkritik. Men nonchalansen är
kanske ändå inte alldeles av ondo, den är på
något sätt besläktad med det höga humör som
oemotståndligt charmerar. Rörlighet och
livlighet är jämförelsevis ovanliga egenskaper i
modem svensk lyrik — man får nästan gå till
anglosachsisk poesi för att finna ett motstycke
till Setterlinds blixtsnabba viftningar med
penseln, hans nyckfulla associationsdrift och täta
byten för fotfästet. Försynen har också
utrustat poeten med förmågan att åstadkomma
ett slags helhet av impressionerna: i lyckliga
fall kan de bilda en så fint konkret situation
som hamnbilden i dikten "Lek med solen".
Ändå skickligare är den lilla miniatyrpastellen
"Afton", där poeten låter motivet osökt
symbolisera själva seendet: sjön öppnar sitt öga,
de höga träden tiger i ögonbrynet och en båt
"böjd kinesisk svänger över regnbågshinnan".

Det hela ser enkelt ut på papperet, men det
fordras både tur — det vill säga begåvning —
och skicklighet — det vill säga arbete — för
att lyckas med sådana lekverk. Någon skräck
för extravaganser råder inte i denna
inån-vagga, infallen härskar nästan oinskränkt med
resultat av växlande värde — man kan inte
undgå att attraheras när poeten förklarar:
"min död är en bugning i den virvlande
vinden den svala violetta färgen hos en indisk
prins", men man har ju naturligtvis svårare
att skönja det djupare meddelandet i denna
artiga upplysning. Men den egendomliga
föreningen av charmen och ursprungligheten i en
barnakvarell och en nästan salongsmässig
medvetenhet är ändå stimulerande. I lämplig
dosering. Ännu ett prov på poetens fantasifullhet
och hans starka kolorit kan vara värt att
anföra ur en av samlingens extravagantaste
dikter:

Hjortar promenera ner till stranden
vattnet når kanotens röda skal
morgonfåglar locka spoven ropar
svanen sjuder i sin vita schal

Sådana rader som den sista kan locka en
prosaisk läsare att tänka, att det hos Setterlind
egentligen inte finns någon skillnad mellan
infall och inspiration. Men först när en
välkommen fortsättning följer, kan säkrare
diagnoser ställas. Åke Janzon

DEN UNGE STRINDBERG

August Strindberg : En berättelse från
Stockholms skärgård. Utgiven av
Strindbergssällskapet med inledning och
kommentar av Torsten Eldund.

Bonniers 1949. 8: —.

I det lilla romanutkastet, en delvis
självbiografisk berättelse, som skildrar författarens
sommar 1871, stiger den strindbergska
skärgården livslevande fram för våra ögon. I
komprimerade, expressiva meningar, endast
avbrutna av tankstreck, överhopar oss
Strindberg med konturskarpa detaljer. Dalarö brygga
vaknar till liv. Mot trasiga van Dyck-bruna
moln med neapelbruna kanter ljustra trutarna
fisk. Flugsnapparna fånga flugor, badgästerna
ackordera om fisk och gästgivaren tar sin
morgonsup och kontrollerar sina gurkor. Ur
kajutorna stiger doften av kaffe, och från
båtarna sprider sig så småningom en svag
tjärlukt. Från sin plats inne i kajutan kan
studenten Larsson följa livet på bryggan,

144,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free