- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
145

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

barnen som ligga på magen och speja efter
flundror och societetsskönheternas
morgonpromenader.

Strindberg har redan i detta lilla
roæianför-sök den säkra instinkten för den rätta färgen,
den rätta doften och de karakteristiska ljuden.
De detaljer, med vars hjälp läsaren bygger
upp scenen och stämningen, prickas in med
osviklig precision. Visserligen möter man inte
här den rika orkestreringen från
inledningskapitlet i "Röda rummet", men i gengäld är
det något skissartat betagande, något
sommar-blont svenskt över hela skildringen. Den
rörliga spänsten i stilen, det friska temperamentet,
som skänker ett sådant liv åt allt vad
Strindberg skrivit, möta oss redan här. Man
kommer osökt att tänka på den friska naturlyriken
i "Hemsöborna".

Människoskildringen synes mig däremot
otympligare. Visserligen förekommer mellan
den unge naturvetaren Larsson, en torrt saklig
figur, som endast tänker sig möjligheten att
förvandla naturen till nyttiga avhandlingar,
och skärgårdsbon, uppsyningsmannen, en
typiskt strindbergsk kraftmätning. De söka
krossa varandra och skrivbordskarlen biter
i gräset. Varken uppsyningsmannen eller de
övriga skärgårdsfigurerna, om än friskt och
realistiskt återgivna, få emellertid någon
skarpare relief. Dialogen mellan personerna är
påfallande tam och okoncentrerad. Den ende
som man på romanens 58 glest tryckta sidor
får någon föreställning om utom den smått
brackige Larsson, som nu uppsöker några
semestrande studenter, är Strindbergs alter
ego, den originelle, cyniske och brutale Örn,
människoskygg av olycklig kärlek. Men även
han ses liksom de övriga personerna genom
ironiska glasögon. I vissa fall närmar sig
figurerna karikatyren. Ett gott exempel härpå är
studenternas engagerade "lurk", en
fjorton-årig puckelrygg med röd kalufs, som
ursprungligen hette Ulrik, men som av Örn döpts till
Gotthard, det mest förhatliga namn denne
kände till. Örn förvånar Larsson med en
märklig pappersmask till skydd för
myggplågan och med ett mer än vanligt brutalt och
besynnerligt uppträdande. Kamraternas
förklaring lyder att Örn, som dock även för dem
är en mystisk gåta, har förläst sig på
Kierkegaard, blivit en veritabel självplågare och
dyrkar hatet, den starkaste känslan i livet. Men
innerst inne är hem vek, ty "tillgifvenhet är
blott hvad den mannen behöfver och derför
kallar han detsamma hat —". Trots den all-

deles tydliga ironin i karakteristiken av Örn
är detta dock jämte "Mäster Olof" det första
självporträtt Strindberg ger. Man får en
känsla av att han tänkt föra sin plågade asket
och dyrkare av lidandet till en rättvisare
uppskattning av livet, till en mindre asketisk
tillvaro. Romanen avbryts emellertid då Larsson
tänker ta en dust med vår besynnerlige vän,
och om utgången av detta samtal veta vi
således intet.

Även om man inte kan säga, att Strindberg
med undantag av självporträttet gör några
allvarliga försök att ge oss levande människor,
se vi dock, att han tidigt varit och nosat på
de människotyper, som han sedan med
framgång skall återvända till, studenterna i "Från
Fjärdingen och Svartbäcken" och
skärgårdsfiskarna och skärgårdsbönderna i
"Hemsöborna".

Den lilla berättelsen är omsorgsfullt utgiven
av Torsten Eklund, som också bifogat några
graciösa teckningar av knotiga tallar från
Kymmendö, utförda av Strindberg 1873. I
inledningen vill utgivaren göra gällande, att
berättelsen skrivits så tidigt som våren 1872.
De skäl, använda målartermer och använd
papperssort, som anföras, äro dock icke
bindande. Dessutom har stilen i berättelsen en
konstnärlig spänst, som knappast återfinnes
i artiklar från våren 1872. Den är, som Martin
Lamm påpekat, mer i släkt med
sandhamnsbreven från december 1873. Även den ironiska
synen på kierkegaarddyrkaren Örn förefaller
att göra en tidig datering osannolik. Det av
Eklund anförda skälet, att manuskriptets förste
ägare, kusinen Johan Oscar, var Strindbergs
närmaste förtrogne åren 1870—72, har intet
bevisvärde, då ju Strindberg troligen ännu
i juli 1874 ägde det lilla fragmentet, som han
då vittjade för en tidningsartikel om Sehlstedt.

Carl-Reinhold Smedmark

SUB LUNA

Albert Eklund: Kring en gård. Norstedts
1948. 6: 75.

Andreas Lindblom: Lille Jonathan. Norstedts
1948. 6:—.

Ernst Norlind: Vindflöjeln sjunger. Gleerups
1948. 7: 50.

Det ligger tre små böcker framför mig på
bordet. De handla alla tre om gamla tider och
om gammaldags människor och förhållanden.

145,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free