- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
151

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

med en robust vitalitet som inte utesluter
förfinad känslighet. Vilken ambivalens han måste
ha uppväckt hos sina närmaste, vilka
slitningar mellan kärlek och hat, bundenhet och
revolt!

Den gamle godsägaren omges av ett litet
ormbo av elaka och intriganta döttrar, som
sätter i gång alla sina resurser för att
motarbeta sin svägerska, den vackra, bildade,
stadsmässiga, farligt härsklystna unga kvinna
som den ende sonen, själv kraftlös och blek
som ett källarskott, hemför som brud.
Gammaldags folkseder, överväldigande måltider,
storslagna landskap där kreatursflockarna drar
fram i moln av damm och floderna fördäms
med gödsel utmålas med en artistisk vällust
som dröjer vid detaljerna och avsmakar
nyanserna. Ett skräckinslag fördjupar sceneriet med
sin skugga: fjortonårsflickan som lockas in
i ett listigt planlagt äktenskap, mognar i en
stark kärlek och plötsligt ställs inför den
avgrundslika upptäckten att hennes man är ett
sadistiskt odjur som under blodiga orgier
torterar sina underlydande till döds. Det är en
bok som är mer än tidstypiskt begränsad
ifråga om social medvetenhet, men som inom
denna ram är ett uppriktigt och konstnärligt
lustbetonat verk.

Vid endast tjugutvå års ålder utgav Nikolaj
Gogol sina ypperliga debutnoveller under
titeln "Kvällar på en lantgård nära Dikanka".
En av dem är "Julnatten", alias
"Kejsarinnans tofflor", som visar den för Gogol
egendomliga blandningen av fantasifull saga och
burlesk realism. Liksom i Goyas "svarta"
tavlor skymtar en kosmisk bakgrund av
dramatisk kamp, med måne och stjärnor som
plötsligt uppslukas av molnmassor och snövirvlar
som omtöcknar och vilseför vandraren. I den
starke smedens kamp för att vinna byns
bortskämda skönhet blir en kringirrande djävul
utnyttjad på ett effektivt och för hans fanskap
ganska förnedrande sätt. Groteskt rolig är
scenen med byfädernas förment hemliga besök
hos den trivsamt tillgängliga änkan och deras
utsmuggling i tomma kolsäckar. Gogols
vintriga julnatt är full av magi, ungdomslek och
gubbäventyr, heliga sånger utanför fönstren
och mörka, smygande skuggor över snön.

Den utfyllande "Berättelsen om hur Ivan
Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev ovänner"
i samma volym är både uppsluppnare och
vassare, med ett stegrat drag av karikatyr och ett
virtuost bollande med dråpliga miljödetaljer

från en kosackstad som speglar sig i sina
vattenpölar och låter suggorna springa omkring
med rättegångsdokument i käften. Gogol har
kanske hittat på mindre än man tänker sig,
han öste ju ur folklivet och folkhumorn i det
frodiga Ukraina. Man tror gärna på uppgiften
att tryckerierna genljöd av skratt när hans
berättelser sattes upp.

Fjodor Dostojevskijs "Anteckningar från
ett källarhål" utkom 1864, strax före hans
stora romaner. Länge förbisedd har denna lilla
bok så småningom tilldragit sig åtskillig
uppmärksamhet: det är en skiss, en förstudie till
de fullgångna verken och som sådan
avslöjande, blottställande, en intim bild i
skvallerspegeln. Det är en fragmentarisk berättelse,
i jagbiktens form, påträngande och mångsidigt
oroande. Mannen i källarhålet är den absolute,
isolerade individualisten som inte längre kan
urskilja vad som är elakhet eller motsatsen,
vad som är perverst självplågeri eller
njut-ningsfylld självbestraffning. Han är en logiker
som ständigt saboterar sig själv av förakt
för alla resonemang, han prisar självanalysen
medan han ger sig hän åt den mest otyglade
kverulans, noga aktande sig att avslöja sina
verkliga motiv. Han är hysterikern som gör
en dygd av sin hysteri, förhärligar sig med
dess bottenlösa irrationalitet och upplösning,,
använder den som hot och tillhygge mot
andra, under ideliga uppträden som är till
blott för sin egen skull men rationaliseras
till att gälla något av vikt. Denna neurotiska
eller rent patologiska människotyp har
Dostojevskij framställt på ett ohyggligt naket sätt,
som måste anses som en stor vinning för
kartläggandet av det mänskliga sjukdomsfältet:
i detta fall en sjukdom som kanske i någon
mån delas av alla och vars skymtande
sammansättning av atavismer, driftshämningar och
missanpassning till misslyckade
samhällsformer man fortfarande inte vet mycket om. Men
ska boken läsas som en apologi för denna
människa? Ska man ta på allvar hans
skräckslagna polemik mot "kristallpalatset", det
förnuftiga samhället ("socialismens utopiska
framtidsdröm" kallas det på omslaget) ? Ar
källarmannen den rätte vägvisaren till
alternativet "den självuppoffrande kärlekens väg",
alltså tydligen kristendomen ? Men vad
kristendom utan praktiskt förverkligad socialism
innebär det har mänskligheten fått erfara i
bortåt tvåtusen år. Källarmänniskan är väl
slutligen en sida hos Dostojevskijs sjuka geni,

151,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0167.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free