Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
importgods av långt sämre kvalitet än denna
roman. En av förlagshänsyn obesmittad
person inbillar sig gärna att Engstrands bok
jämsides med sina psykologiska och stilistiska
förtjänster har egenskaper som borde tillförsäkra
den säljbarhet — den är tillräckligt diger, den
är lättläst och den saknar ingalunda spänning
av ytligare slag än själsskildringens:
accelerationens och den laddade handlingens spänning.
I centrum befinner sig en framgångsrik
dammodeexpert, Herbert Dawes. Romanens
psykiatriker förklarar honom på ett tidigt
stadium vara latent homosexuell, men som
gränserna är flytande skulle man kanske hellre
vilja hävda att han lider av psykisk
herma-f roditism; i vilket fall som helst är hans
mentala belägenhet så påfrestande att han
frenetiskt vägrar att befatta sig med sina problem.
Han är gift, och den springande punkten i
hans förhållande till sin hustru gäller hennes
krav på att få barn. Sedan hustrun inlåtit sig
på en förbindelse med en annan man, sväller
den sista resten av viril reaktionsförmåga upp
inom Herbert, och han mördar henne genom
att efter det klassiska svartsjukedramats
mönster kväva henne med en kudde. Efter dådet
klär sig dråparen i kvinnokläder — han har
tidigare visat en viss transvestitisk böjelse —
och ger sig pressad av tvångstankar och
hallucinationer ut på en bilfärd, vars enda följd är
att han hamnar i rättvisans händer lite
snabbare än han annars skulle ha gjort.
Som edsvuren psykoanalytiker har Stuart
Engstrand lagt ned en myckenhet omsorg och
skarpsinne på att frilägga förbindelsetrådarna
mellan Herbert Dawes’ förflutna och den
situation som till sist blir honom övermäktig. Hans
homosexuella läggning är betingad av
åtminstone två omständigheter: hatet till den
tyranniska och viljestarka modern, som
grundlägger hans kvinnoförakt, och bundenheten
vid fadern, som favoriserar hans syster och
framtvingar en omedveten tendens hos honom
att uppföra sig flickaktigt för att själv bli
omtyckt.
"Bågen och pilen" är också in i minsta
detalj genomarbetad enligt den psykoanalytiska
skolans fordringar. Här ett prov på den
företeelse som kallas rationalisering: Herbert
intalar sig att det är av oro för sin hustrus hälsa
han inte vill ha barn; i själva verket är det
därför att havandeskapet med dess
deformering av hennes ynglingasmärta kropp
definitivt skulle trasa sönder hans snedvridna illu-
sionsbildning om hustrun som älskare. Och här
ett prov på elementär symbolhandling: Herbert
skämtar med mjölkbudet genom att räcka
honom en tom gräddflaska där han stuckit ned
en pennstump. (Den eviga blyertspennan!)
Talrika felsägningar, felreaktioner, hysteriska
symtom och projektionssträvanden
fullstän-digar exempelsamlingen, som lösryckt ur sitt
sammanhang kunde ge Engstrands roman ett
tycke av habil men inte särskilt fantasifull
handbok i freudianism.
Å andra sidan har författaren smält in de
enskildheter där pekpinnen framträder
alltför skarpt i ett psykopatologiskt
förvittrings-schema som inte kan frånkännas konsekvens
och dramatisk stegring. För läsaren står det
redan från början klart att Herbert Dawes’
utveckling måste sluta med en katastrof, och
vilseförd av sin egen slutledningsförmåga
tycker man kanhända att hustruns och
husläkarens bristande misstänksamhet verkar lite
för tillrättalagd för att kunna accepteras som
trovärdig. Men aningslösheten i liknande
situationer lär ofta vara driven till det absurdas
gräns; och att diskutera vad som är tänkbart
eller icke tänkbart i romaner såväl som i Uvet
utanför romanerna hör en gång för alla till
det minst givande.
Slutomdömet om "Bågen och pilen" blir
således, att en förut obekant amerikansk
författare här gjort en begåvad om också en
aning överansträngd analys av en människas
sammanbrott under sina perversioner.
Engstrands roman är inte heller konstnärligt någon
likgiltig produkt. Om dess slipade frasering av
översättningen att döma inte avslöjar en mer
personlig signatur, så antecknar man på
kreditsidan ett osökt grepp om samtalstonen och en
sparsmakad miljöbeskrivning av
impressionistisk typ. Stilla havets dyning spolar
monotont och ändå eggande in över den
bärnstens-gula sandstranden bakom denna roman. Och
tidvattnets frasande ackompanjerar följsamt
ebben och floden i huvudpersonens morbida
fantasiliv.
Pseudonymen Jo Sinclairs i Amerika
prisbelönta roman "Wasteland" — vars
Eliot-klingande originaltitel med något enerverande
kontrastverkan på svenska bytts ut mot en
titel à la Netta Muskett — har otvivelaktigt
vissa förtjänster som sammanfaller med
Engstrands: också här är det en psykoanalytiskt
skolad person som företagit dissektionen, och
155,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
