Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMRECENSIONER
som någon särskild moredisk förtjänst. Men
det får väl anses vara han som, såvitt det
framgår av boken, kanske något överskattar
nedsupning och sammanbrott som
reningsprocess eller väg till fördjupad mänsklighet.
Artur Lundkvist
KATOLSK SJÄLSSTUDIE
Gertrud von Le Fort: Veronikas svetteduk.
Översättning av Karin Stolpe.
Lindblads 1948. 11:50.
Gertrud von Le Forts mest betydande roman,
"Das Schweisstuch der Veronika", skriven för
tjugu år sedan, har nu kommit ut i svensk
översättning, i stort sett mästerligt utförd av
Karin Stolpe. Även om arbeten av denna art
inte brukar bli best-sellers — i Sverige mindre
än någon annanstans — så borde boken dock
ha goda utsikter att väcka intresse i icke alltför
begränsade kretsar i vårt land.
Romanen har ett dubbelt perspektiv och ett
dubbelt intresse: det arkeologiska och det
andliga. Dess handling försiggår i Rom; och den
eviga staden får inte bara utgöra en
godtyckligt väld ram till berättelsen — den ger så att
säga ansikte åt de osynliga upplevelser, som
utgör bokens egentliga handling. Det är sällan
man i litteraturen möter ett verk, som så helt
avstår från varje slag av sensationella effekter
för att samla sig kring det centrala. De
händelser som utspelas ligger nästan uteslutande
på det rent andliga planet; i varje fall är det
ur den aspekten, som författarinnan betraktar
dem. Det konkreta vardagslivet tar knappast
någon plats alls, och triviala detaljer saknas
helt. Kanske kan det vara skönt att för
omväxlings skull inte behöva följ a de fysiologiska
funktionerna hos bokens alla personer — med
bästa vilja i världen kan de ju inte varieras
i det oändliga — och att slippa få veta allt
vad de äter och dricker ...
Personerna är för övrigt mycket få, och åt
nästan alla ägnas ett ingående studium. Tre
av dem fängslar särskilt: mormodern, mostern
och Veronika själv. Den förstnämnda är en
personifikation av antikens Rom, som hon
passionerat älskar och känner lika väl som sin
egen salong. Hennes livsåskådning är en ädel
humanism, som ger henne en sällsynt resning.
Hon delar de stora romargestalternas nobless
och tragik; och med hennes person har Gertrud
von Le Fort velat ge sin syn på den ädlaste
hedendomen, dess autentiska storhet och dess
begränsning. Begränsningen visar sig inför
lidandets problem. Inför detta, och här ligger
väl romanens innersta mening, står människan
utanför kristendomen maktlös. Hon kan endast
böja sitt huvud och lida med bibehållen
värdighet, medan för den kristne i kyrkans
gemenskap samma lidande ter sig positivt, ja t. o. m.
som nyckeln till en salighet, som vinnes på
andra sidan smärtan.
Till denna lösning kommer Veronika efter
en långsam och till en början blott
halvmed-veten utveckling. Hennes omvändelse sker helt
på intuitiv och övernaturlig väg — några
teoretiska problem tycks hon överhuvudtaget
inte ställa. Detta innebär ingalunda, att
Gertrud von Le Fort inte skulle ha tagit
genomtänkt ställning till trosfrågorna. I de dialoger,
där guvernanten Jeanette deltar, låter hon
denna fälla yttranden, som inte bara vittnar
om en helgjuten visdom utan om grundligt
genomarbetade kunskaper i katolsk teologi.
Detta förtjänar att understrykas inte minst
därför, att en sådan verkligen genomförd syn
utifrån de givna premisserna är sällsynt i
katolsk romankonst — lika sällsynt som i det
praktiska livet.
En egendomlig och fängslande gestalt är
slutligen mostern, vars själshistoria bär en
otvetydigt mystisk prägel. Hon befinner sig
mitt uppe i en hemlighetsfull kamp mellan
andliga makter -—- utomordentligt återgiven om
än kanske någon gång med väl starka effekter.
Hennes förhållande särskilt till Veronika
analyseras med en skärpa som aldrig blir
obarmhärtig; man kan i denna bok verkligen tala
om en kristen människoskildring, vilket inte
alls är detsamma som en — om än så
ypperlig — skildring av kristna människor.
Skulle något kunna invändas mot boken
i dess helhet, så vore det att den bär ett lätt
drag av sentimentalitet — en nästan
oundviklig tysk ingrediens — och att bokens hjältinna
kanske ter sig alltför brådmogen för sina
knappa sexton år. Det bör emellertid genast
tilläggas, att skildringen av den unga flickans
själsliv är utförd med en sådan förmåga till
djupgående iakttagelse, finkänslighet och poesi,
att man sällan tycker sig ha mött ett mera
väl-tecknat flickporträtt. Kanske endast hos Agnes
von Krusenstjerna — men utan den "trouble"
som alltid finns hos den svenska
författarinnans gestalter. Gunnel Vallquist
157,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
