- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
158

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

DET MODERNA DRAMAT

Martin Lamm : Det moderna dramat. Bonniers
1948. 18: 50.

Med oförbrukad vitalitet och skaparkraft
fortsätter professor Martin Lamm att utsända
den ena lärda volymen efter den andra. Ett
sällsynt friskt och levande verk är "Det
moderna dramat", där han i bokform
sammanfattat en uppmärksammad föreläsningsserie.
Med det moderna dramat åsyftas här
1800-talets drama och dess fortsättning in i vårt
århundrade, och den mäktiga tomen inledes
med en skiss av den europeiska dramatikens
situation vid 1800-talets början, då den
moraliserande borgerliga scendramen bröts mot
nyantikens stora idé- och historiedrama, då dessa
genrer började verka befruktande på varandra
och då lärdomarna från den grekiska tragedin
efter hand återupptogs och omsmältes efter
sentida förhållanden. Scribe och Hebbel blir
de båda portalfigurerna, den förre med sina
historiska intrigstycken, den senare med sitt
borgerliga samhällsdrama "Maria Magdalena".
Om man här vågade göra ett inkast, så skulle
det gälla Musset, till vars graciösa stilkomedi
med inslag av commedia dell’arte och med
anor från 1700-talet det ofta hänvisas i
fortsättningen, men som inte fått någon plats i
inledningen. I det sammanhanget kan man fråga
om Porto-Riche verkligen hör hemma i det
naturalistiska dramat, om inte hans stamträd
snarare går tillbaka över Musset och Marivaux
till Racine?

Det väsentliga för Lamms framställning är
nämligen, att det moderna dramat här
fattats som ett sammanhängande helt, en väldig
rangerbangård, där det skenbara virrvarret av
spår i själva verket utgör ett vittförgrenat och
meningsfyllt system, överskådligt och
begripligt endast för en stationsföreståndare av
Lamms ojämförliga rang. Detta har verkat
bestämmande för urvalet, så att smärre
sidospår som inte haft någon betydelse för
helheten lämnats utanför. Trots den genomförda
historismen har arbetet därför blivit mer ett
essayistiskt än ett genrehistoriskt verk med allt
vad detta skulle inneburit av uppräkning,
kata-logmässighet och tråkig fullständighet. Lamm
behärskar suveränt det ofantliga materialet.
Det finns inte ett detalj motiv, ett stilgrepp, en
symbol, ett replikskifte som undgått honom
och vars förebilder hos äldre dramatiker och
efterbilder hos yngre han inte observerat och
fixerat. Man får ett överväldigande intryck av

hur traditionsbunden dramatiken är, av hur
allting hänger ihop inom denna genre, och
man frågar sig ovillkorligen om något
liknande kunde påvisas i fråga om 1800-talets
roman. Vad Scribe och Hebbel och andra
kejsardömets franska drama betytt för Ibsen,
och vad denne i sin tur betytt för Shaw och
Synge, vad Strindberg betytt för O’Neill och
Maeterlinck för Yeats, är bara några exempel
bland otaliga andra på Lamms studieobjekt
och resultat. Kapitlen om Ibsen, Bjørnson och
Strindberg är de centrala i boken, skrivna
med en brio, en karakteriseringskonst och en
inträngande förtrogenhet som är imponerande
och oerhört fängslande. Hos de båda
norrmännen vägde mottagandet och givandet av
impulser ungefär jämnt, medan Strindberg var
den djärvaste experimentatorn bland
skandinaverna och gav fler impulser än han mottog,
och särskilt drömspels- och damaskusdramerna
har ju blivit av enastående betydelse för
världsdramatiken. Eftersom Lamm tidigare skrivit
så utförligt om Strindberg har denne här
behandlats ganska kortfattat men framstår
likafullt som den stora, ursprungliga skaparanden,
i sitt slag unik inom det moderna dramat.
Men naturligtvis har Lamm också klar blick
för det norska dramats nyskapande insatser —
man undrar bara, varför inte den franska
naturalismen behandlats efter Ibsen i stället
för före, varigenom kronologin blivit en smula
förvirrad. Om Lamm i dessa kapitel givit luft
åt sin hänförelse för de största dramatiska
verken, så har han i avsnittet om andra
kejsardömets franska drama lämnat fritt rum åt sin
kulturhistoriska sensibilitet; han är skrockande
road av dessa gamla troskyldiga paradnummer
med sina artificiella scènes à faire och sin
numera avdunstade parfymdoft, och han lyckas
därigenom också roa läsaren, med eller mot
dennes vilja! Eftersom han också tar upp
Meilhacs och Halévys antiktravesterande texter
till Offenbachs operetter och här även nämner
Marivaux, så kunde väl också framåt i tiden
Giraudoux ha förtjänat att omnämnas. Av
liknande ingredienser och med en tillsats från
Musset gjorde ju denne en bestående och
numera historisk insats i 1930-talets franska
dramatik. Ville man sedan undantagsvis
förlänga perspektivet till en nu levande och
verkande författare, så kunde Anouilh inställas
i fortsättningen av denna traditionslinje, medan
en annan sådan hos honom över Pirandello
leder tillbaka till Ibsen och Strindberg.

Lamms bok är skriven i en rask och sum-

158,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free