- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
159

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

månsk stil, i knapphändiga, slagfärdiga och
lite överlägsna vändningar, som svarar mot en
reell suveränitet hos författaren, en fantastisk
säkerhet i placering, karakteristik och
värdering, som bara djupgående forskning,
mångårigt sysslande med ämnet och en boren
kritikerbegåvning förmår skänka. Men där finns
också gott om finkänsliga och spirituella
estetiska omdömen av det slag som var Levertins
speciella styrka; det heter exempelvis om
Maeterlinck, att han "liksom de gamla
flamländska målarna från 1400-talet [har] en
förmåga av nålskarp minutiös realism men
liksom hos dem stå figurerna mot guldgrund, och
huvudintrycket blir inte realistiskt", medan
Rostand i "Cyrano de Bergerac" sägs ha
sammangjutit sydfransmannens båda paradtyper,
skrodören och trubaduren! Skulle man till sist
drista sig att göra en generell invändning mot
detta magnifika arbete — in der Not findet der
Teufel eine Fliege — så vore det just i fråga
om Lamms kvardröjande benägenhet att
operera med så tvivelaktiga begrepp som
national-lynnen och nationalkaraktärer. Det är rent
förunderligt, vad denna från romantiken via
Taine nedärvda metafysik har slagit djupa
rötter även hos de mest lysande forskare och
kulturpersonligheter. Holger Ahlenius

EN MODERN MYSTIKER

Hagar Olssön: Jag lever. Natur och Kultur
1948. 9: 50.

Hagar Olssons skönlitterära författarskap är
ojämnt; som kritiker har hon länge ägt skärpa
och mognad; bland annat har hon skrivit
något av det finaste vi äger om Almqvist. I sin
nya bok presterar hon en generaluppgörelse
med samtidskulturen. Temat är farligt, men
Hagar Olsson har trots sin lyriska prosa fått
in många fullträffar. Hennes tes är den, att
människan glömt sin ande och stelnat i
ofruktbar psykologisk individualism. Hon hänvisar
i rent mystiska ordalag till en upplevbar sfär,
som icke är identisk med den vetbara sfären;
hon tror, att den andliga människan har en
"delaktighet i en överpersonlig existens"; hon
hävdar, att "det personliga livet inte är
människans sanna liv, att hon lever, kämpar och
lider för något annat, att hon är beredd att
när som helst offra sin egen välfärd och sätta
sitt personliga liv på spel för något som hon
uppfattar som ett högre värde och strävar att
identifiera sig med". Hon talar om ett "uni-

versellt jag", som skulle ligga oförlöst inom
människan. Denna förkunnelse får ibland
karaktären av klagan:

Med den utblottades bitterhet måste vi, som blivit
berövade vårt rättmätiga arv och saknar mysteriernas
eld i vårt bleka blod, minnas skalden Sofokles’ ord:
"O, trefalt saliga de bland de dödliga, som hava
skådat dessa mysterier, när de komma ned i Hades
rike, ty endast de äga livet; för de andra finns endast
lidanden." Det är för oss som detta Hades blev berett,
som grekerna fruktade så mycket, skuggtillvaron, som
är deras lott, som inte kunnat befästa sitt liv i en
högre realitet; för oss finns endast lidanden.

Men författarinnan är icke alldeles utan
hopp. Hon vänder sig med avsky från "den
enskilde, denna protestantismens
älsklingsfigur", hon utsätter överhuvud protestantismen
för mördande hån; i gengäld finner hon på
latinsk mark något "elementärt-andligt", vilket
också bryter fram i vissa former av modern
konst och i den nya franska och spanska
lyriken. På detta sätt redogör hon för sin
reaktion inför modem konst:

Man kan stå inför dessa dukar, som tycks upplösa
tingen och ställa en inför ett hel’t nytt universum,
uppbyggt kring okända relationer, och förvåna sig över
den starka glädje, som genomfar en som ett svärd —
inte på grund av något man har "förstått" utan
snarare som en direkt ingjutning av främmande kraft.

Hagar Olsson menar, att här någonting
ytterst viktigt sker: det individuella
medvetandet släpper sitt grepp, själen ligger öppen för
en "universell medvetenhets mäktiga
utstrålning". Om detta ännu är otydligt, så blir
hennes tanke tydligare, när hon pekar på
Väinämöinens såningssång i Kalevala: "Jag
går här och sår mellan skaparns fingrar,
genom allmaktens hand." Här ser hon
"sammansmältningen av de två medvetandena":

... människan uppfattar sig själv såsom innesluten
i allmakten, såsom skapande genom skaparens hand.
Man kan formligen se den väldiga skuggan av det
kosmiska jaget, orörlig, som en slumrande jätte,
omslutande den ensamma mannen, som går och sår så
beskäftigt mellan fingrarna på jättens hand.

Här är det på tiden att anknyta en kritik.
Denna bild är nämligen kristet inspirerad, den
är en reflex av kristendomens erfarenhet av
Gud såsom verkande genom människan. När
därför Hagar Olsson försöker hävda, att det
ursprungliga sveket mot anden är Kyrkans,
misstar hon sig i grund. Här kan man tala
med visshet; saken kan lätt bevisas. Det var
kyrkofäderna, som ensamma och under
oerhörd påfrestning försvarade andens realitet
gentemot den hellenistiska själen. Hagar Ols-

159,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free