- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
161

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

ber om målningar till Konstnärsförbundets
utställning. Norrman svarar (det är 1898): "Om
jag har något presis äkta karaktäristiskt för
småland att visa är inte så säkert. Min tid har
ej tillåtit att drifva omkring, eller att måla på
afstånd utan jag har försökt göra något af de
enkla vardagsmotiv som är nära mitt hem ..."
I senare tid vill vi väl gärna se Norrmans
måleri från hans sista decennium som
karakteristiskt för Småland och till och med för
Sverige, men för Norrman själv var det i första
hand fråga om något annat. Vi kan utläsa ett
tidsprogram bakom de citerade orden, men
Norrman sätter utan polemik ett personligt
program i varsam motsättning till tidens. För
honom gällde det främst trohet mot det som
han kände mycket nära genom självsyn och
långvarig upplevelse, och han offrade det
syntetiska för det lokala. Offret blev i verkligheten
inte fullständigt och behövde inte bli, då det
inte är fråga om en riktig motsättning. Han
anslöt sig väl till tidens allmänna syn, hans
stilmedel har internationella paralleller, men
det viktiga är att det var hemma, inte i
Stockholm, New York eller Paris, han fann sin
uttrycksform och blev klar om sin avsikt. För
honom var den väsentliga konsten en
"människohjärtats konst", och det var hemma
hjärtat fick näring och gav näring i nära samband
med barndomsmiljö, hantverkstraditioner och
vardagsmänniskor. Hans skolning till mognad
konstnär eller rättare konstnärskaraktär (som
målartalang mognade han aldrig riktigt), hans
skolning till människohjärtats konstnär, med
allt vad det innebär av begränsning ur vår
synpunkt sett, skedde i Tranås. Tranåsskolan med
Norrman som enda elev är ett av den svenska
konstens mest utpräglade prov på lokalskola;
långsamt och tungt men genuint omvandlas
bygdens material till konstnärligt stoff.

Ulf Hård af Segerstad har också haft en
stark upplevelse av detta; han börjar från
början, men det är inte konstnärens födelseår.
Det är tranåstraktens topografi. Man får veta
hur bergknallar, skogar, sjöar och ängar flikar
sig i varandra, man får till och med veta hur
landskapet såg ut när Linné och Linnerhielm
reste i landet. Man lär känna stadens historia,
hur den utvecklas till industrisamhälle, och
man får hos olika förfäder och andra lära
känna vilka karaktärsmönster som var
naturliga och möjliga i detta samhälle, där den
kulturella differentieringen bara var obetydligt
påbörjad. Man tycker kanske att denna
undersökning långa bitar griper alltför långt från

ämnet, och den skulle naturligtvis gjort det
om det gällde konstnärer som Aguéli eller
Sager-Nelson, men den blir med en gång
motiverad när Norrman slår sig ner i
hemtrakten och infogar sig i dess beteenden och
på grund av ekonomisk ofrihet är tvungen att
infoga sig. Det förefaller mig som om denna
studie i tranåsskolning är den viktigaste sidan
hos Hård af Segerstads skildring, genomförd
med mycket stor omsorg.

Författaren har på annan plats bekant att
han en gång upplevt Norrmans måleri mycket
starkt. Med tiden har emellertid upplevelsen
blivit resonabel, och man kan inte säga att han
övervärderar detta måleri, som för många till
stor del förlorat sin förmåga av omedelbar
verkan. Men när han går genom produktionen
målning för målning, kan man då och då tycka
att själva noggrannheten är en form av
over-statement. Herman Norrman tillhör nog den
sorts konstnärer som är intressantare när de
inordnas och underordnas i större
sammanhang för att belysa dessa än när
belysningssyftet är det omvända. Hård af Segerstads
syfte har i överensstämmelse med det allmänna
monograferandet varit det senare, men man
kan glädja sig åt att boken i sin stora saklighet
är ytterst användbar både genom rena fakta
och genom olika omdömen och resonemang,
om man skulle vilja vända på strålkastaren.

Man talar oftare om göteborgsskolan än om
tranåsskolan, men det innebär inte att den
förra skulle vara lättare att karakterisera eller
att den är en mer homogen företeelse. Med
göteborgsskolan menar man då inte i första
hand den konstundervisningsanstalt som finns
i Göteborg och allt måleri som kommer
därifrån, utan man syftar mer på en essens som
skulle vara dominerande i detta och som man
kallar göteborgskolorism. Denna term blev
allmän först på 30-talet, och den stödde sig då
huvudsakligen på det måleri som en rad av
Tor Bjurströms elever på Valand nådde fram
till omkring 1930. Men redan tidigare, t. o. m.
innan dessa konstnärer börjat måla i
nämnvärd utsträckning, fann Henrik Sørensen
ungefär samma huvuddrag utmärkande för
göteborgsmåleriet i motsättning till
stockholmsmåleriet. Han skrev om det i Kunst og
Kultur 1920. Göteborgarna är "vinranken om
den strenge søile". De utgår mer från
naturupplevelsen än stockholmarna, som är mer
intresserade av formella stilproblem.
Motsättningen mellan Stockholm och Göteborg är

161,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free