- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
166

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

förmåga att med några drag skildra de
personer han möter — polisofficerare och
bevakningspersonal, olyckskamrater från Polen och
Litauen, "utrensade" medlemmar av den
bolsje-vikiska intelligensen och andra politiskt
misstänkta, män och kvinnor av alla upptänkliga
slag ända ner till vanliga brottslingar, de s. k.
urkorna. En utpinad fånge utropar på
dödslägret "Hela Ryssland är idel urki", men så
långt går inte den kyligt iakttagande och
resonerande Ekart. Han har sinne för nyanser,
han träffar hyggliga bolsjeviker och andra
ryssar, men han måste säga sig, att deras
civilisatoriska nivå ligger långt under den
polska, och han konstaterar att det
besynnerliga och ålderdomliga system under vilket de
nödgas leva är ägnat att stimulera
ohederlighet, ineffektivitet, smussel, grymhet och förakt
för människovärdet. Tvångsarbetarna skickas
inte till alla dessa hemska läger i norr för att
dö utan för att utföra ett för Sovjetunionen
högeligen nyttigt arbete. Att en orimligt hög
procent snart dukar under beror främst på den
obegripligt inkompetenta förvaltningen och
den florerande ohederligheten, men det hemska
är att ledningen låter detta passera och räknar
in den fantastiska mortaliteten i sina kalkyler
som en ofrånkomlig avbränning. Ekarts bok
har sitt högsta värde som vittnesmål om det
verkliga tillståndet i de ryska
tvångsarbets-anstalterna och ger i det avseendet vida mer
än något annat arbete som jag för min del
känner till. Men den ger också en totalbild
av det nuvarande ryska samhället, låt vara
"underifrån".

Ett annat diktaturland är Spanien. En fläkt
från detta från vår synpunkt avlägsna hörn
av Europa ger oss Tadeusz Norwid i "Till
Målagas vinstänkta redd". Norwid är till
börden polack — känd bl. a. för sitt ypperliga
arbete om Polen under tysk ockupation — och
hans senaste bok har tillfredsställande
översatts från det polska manuskriptet. Norwid
kallar själv sin bok "ett blixtreportage", och
han äger i rikt mått den börne journalistens
allmänna kunnighet, utpräglade nyfikenhet och
snabba iakttagelseförmåga. Han ger
förtjusande bilder av livet på den andalusiska
landsbygden, han rullar upp ett gripande
perspektiv över Cordoba-judarnas urgamla historia
och han återger i direkt anföring en mängd
samtal med spanjorer om dagens läge. Ty
Norwids politiska intresse förnekar sig inte,
och denna gång vill han visa att den spanska

diktaturen ur moralisk synpunkt inte står
lägre än den ryska eller de rysskontrollerade.
Han uppger sig under sitt sista besök i
Spanien ha vunnit förståelse för denna synpunkt
hos personer som tidigare ställde sig avvisande
mot Franco. Det är Sovjetunionens
utrikespolitik under de senaste åren som i detta avseende
har förskjutit perspektivet till gagn för Franco
och stärkt hans ställning hos folket. Men
ogillandet av de gräsliga mordorgierna under och
efter inbördeskriget (som dock sägs inte ha
varit värre än republikanernas) finns kvar: en
industriman i Barcelona säger att Franco styr
sitt land som befälhavaren för en fientlig
ockupationsstyrka. Endast de fanatiskt katolska
reaktionärerna är fullt belåtna: enligt deras
utsago har Spanien under Franco omsider
blivit sig självt, dvs helt befriats från de
demokratiska irrlärorna. Lika väl kunde man
säga att Ryssland blev sig självt under de
despotiska tsarernas välde — eller under
sovjetregimen. Man konstaterar att det finns stora
likheter mellan Spanien och Ryssland och att
det snarast har berott på yttre omständigheter
att det ena landet har fått en svart diktatur,
det andra en röd. Bägge länder har lång väg
att gå, innan de når fram till det erkännande
av människovärdet som utgör den moderna
västerländska civilisationens kännetecken.

Vilken kurs bör då vårt eget land välja i ett
läge som hotar att mynna ut i en kamp mellan
skilda världsåskådningar? Ty så långt har vi
kanske i alla fall avancerat ur det andra
världskrigets neutralitetsdimmor att vi allmänt inser
denna sida hos motsättningen mellan
stormakterna. Bror von Vegesack diskuterar i "Se
framåt!" främst rent militära problem som jag
inte kan bedöma; man fäster sig emellertid vid
en påtaglig strävan att sänka den allmänna
uppskattningen av atomvapnets verkan och
effektivitet. Slutligen närmar sig författaren
den försvarspolitiska aspekten. Han anför alla
möjliga skäl för och mot allianstanken men
sluter tydligen själv upp på isoleringslinjen,
"neutralitetslinjen". Han har stor tilltro till
våra egna försvarsanstalters effektivitet och
utvecklar vältaligt hur de skulle kunna
utvecklas och göras mera verksamma. Det låter
bra — men jag utläser ur framställningen den
väsentliga reservationen att ett framgångsrikt
försvar endast kan tänkas fungera under en
kortare tid. Därefter skulle vi således i alla
fall behöva hjälp. Och när neutraliteten
kommer på tal frågar man sig, om vi under ei»

166,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0182.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free