- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
170

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Dagens debatt: Världsmedborgaren. Översättning av Eva Alexanderson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

DAGENS DEBATT

kämpa kommunismen genom att stödja oss på den
enda rörelse i Frankrike som är i stånd att med våld
motsätta sig kommunismen, det vill säga gaullismen.
Såvitt jag vet, gör ni varken det ena eller det andra
och detta säger jag inte för blotta nöjet att visa att ni
motsäger er själv utan för att göra er mera milt stämd
mot vår paradoxala inställning, om den nu är
paradoxal. Under alla förhållanden måste man erkänna
att så snart man börjar tänka i termer som imperialism,
aggression och taktik, kort sagt det kalla kriget, är
den position jag här angivit den enda logiska. Om jag
inte misstar mig är det samma position som intagits
av några hederliga män som anslutit sig till de Gaulle.

Personligen anser jag att man med er inställning
måste tänka så. Men jag har en del att invända mot
konsekvenserna av denna tankegång och jag skall
ytterligare utveckla den, då jag förmodar att det är
så ni resonerar. I enlighet med det kalla krigets
terminologi skulle allting i Frankrike sättas in i kampen
mot kommunistpartiet, vilket förutsätter vissa
inskränkningar i fråga om den uppfattning vi med rätt
eller orätt gör oss om demokratin; därvid skulle allting
inriktas på nödvändigheten av att utveckla vår
militära styrka, vilket inte skulle kunna ske utan
olägenheter för vår ekonomi. När jag säger att dessa
olägenheter i främsta rummet skulle drabba de arbetande
inom alla klasser anser jag mig hålla mig till
sannolikhetskalkylerna. Om ni vill vara realistisk i fråga om
det kalla kriget, måste ni i vissa avseenden utåt
övervinna er motvilja. Om ni vill att Tsaldaris skall ge er
ett bidrag i kampen mot bolsjevismen, så måste ni
blunda för arkebuseringarna i Aten, deportationsöarna
och undertryckningspolitiken. Men det finns bättre
upp. Ni var en av de första som protesterade mot
Francos uppror, det är ett erkännande som man måste
ge er. Men när Franco i egenskap av barriär mot
Ryssland har gjort militära utfästelser till Förenta
staterna, då måste ni tolerera honom, önska honom
framgång, och om så vore trycka hans hand. Om ni inte
gjorde det skulle ni tjäna den ryska imperialismen.
Kort sagt, om ni inte till att börja med accepterar ett
försämrande av den sociala orättvisan, en
kringskär-ning av våra friheter, de grekiska avrättningarna och
de frankistiska fängelserna, då tjänar ni likaväl som
vi den ryska imperialismen.

Ja, det blir ännu flera konsekvenser, också de,
förefaller det mig, svårsmälta. Ty om, enligt somligas
uppfattning, det kalla kriget är den enda möjligheten att
undvika kriget utan att tjäna den ryska imperialismen,
är deras dilemma lika svårt som vårt. Om den ryska
imperialismen är vad den säges vara, finns det intet
tvivel om att tiden arbetar för den, att ryssarna en dag
kommer att ha atomkraften i sin hand som kronan på
verket på en återuppbyggd ekonomi och att de den
dagen kommer att vara redo att behärska världen.

Anhängarna av det kalla kriget är alltså tvungna att
tänka sig ett preventivkrig eller, utan att kunna göra
invändningar, få höra större realister än de själva säga
till dem: "Om ni inte förklarar krig omedelbart tjänar
ni den ryska imperialismen." Det finns ingen annan
slutledning på det resonemang vars premisser ni
accepterar än denna: "Allt är bättre än sovjetherravälde,
till och med ett omedelbart atombombkrig."

Inför dylika konsekvenser är jag övertygad om att
ni kanske förstår vår motvilja. Hur skulle vi kunna
gilla något så vanvettigt, tvungna som vi är att pejla
vår okunnighet, att ställa ett hot som vi väl känner till
mot ett annat som vi måste föreställa oss i vår fantasi.
Men varningar har dock inte saknats. När Niels Bohr,
som ju måste veta vad han talar om, skriver: "En
million mänskliga varelser skulle kunna explodera och
mista livet på en enda dag", när han tillägger: "Dessa
siffror är skrämmande, men de motsvarar dock inte
verkligheten" förefaller det mig att man borde väga
för och emot litet mer än vad ni och en del andra gör.
Jag vet mycket väl att Paulhan anser att det är
enfaldigt att säga att krig är ödesdigra emedan de dödar
människor. Personligen framhärdar jag envist i denna
enfald, men även om vi anser att de döda inte är
någonting att räkna med, måste man dock säga att efter en
rad explosioner av sådant slag, vår uppfattning om
friheten kommer att ha svårt att acklimatisera sig i ett
upprivet Europa och i ett Frankrike som, vilket ni vet
och vilket hela världen vet, inte kommer att kunna
resa sig efter ett tredje världskrig!

Under alla förhållanden är det kanske ett bistert
resonemang som tvingar oss att välja mellan
kyrkogårdar och koncentrationsläger. Men bortsett från
detta kan jag inte annat än tro att här måste vara något
som fattas. Kanhända ställs vi en dag inför detta
angenäma val. Var och en kommer den dagen att göra vad
han måste. När allt kommer omkring är min generation
beredd på det värsta och vidare är det sant att jag inte
är benägen för att acceptera vilken fred som helst.
Men vi måste åtminstone veta att vad vi då gör eller
inte gör inte kommer att vara av någon betydelse för
någon annan än oss själva. Måsarna skriar också när
det är oväder, men jag förmodar att de gör det för sitt
nöjes skull.

Och nu när vi har kommit så här långt, anser ni
fortfarande att det är lämpligt att ösa ut ert förakt över
människor, som försöker att finna de två eller tre
möjligheter som kan existera för att rädda på en gång
freden och friheten och som också försöker reflektera?
Ty det gäller ingenting mindre än detta. Ni kan göra
narr av saltet som Davis försöker strö på duvans stjärt.
Det finns naturligtvis ett sätt att bemäktiga sig
fredsduvan utan att dra löje över sig med saltkornen och
det är att döda henne på fläcken. Denna verkligt
effektiva metod tillhör otvivelaktigt dem som Davis inte vill

170

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free