- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
185

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ingemar Andersson: Alla de döda därute. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ALLA DE DÖDA DÄR UTE

vill. Men jag har ingen lust. Hon ska inte
kunna komma och säga att jag är nyfiken.

Gammal har hon blivit. Förut har vi alltid
sagt du. Nu vill man nästan säga tant. Tant
Edit. Tant Edit.

— Jag såg honom bara sjunka ihop, säger
hon och rösten är låg och alldeles tonlös av
all den gråt som silats genom den. Hennes
ögon är röda och svidande slitna. Hon har
grå påsar under dem, fyllda av sjukdom eller
trötthet.

Hon är banvaktens enda dotter. Över tretti
vet jag att hon är. En gång, när vi var mycket
små, Sten och jag, arbetade hon här hos oss.
Det var då vi lärde oss säga du. Hon kanske
rentav är trettifem.

— Ja, säger mamma vänligt.

Jag vänder mig halvvägs om och ser ut
genom rutan. Bredvid månen hänger vår lampa.
Den är mycket suddigare och mycket blekare
och mycket lättare att flytta på, det är bara
att flytta på huvet. Om jag vaggar med
överkroppen kan jag få den att göra bågiga resor
där ute i den månblå vårrymden.

Jag vet inte vem som har ritat av vår lampa
där ute, men han har inte gjort det nåt vidare,
för han har fått ljuset att flyta långt utanför
konturlinjerna. Men jag ska inget säga, för
jag vet hur svårt det är med vattenfärger
i skolan. Och med ljus är det nog ännu mycket
svårare.

Men Gunnan har vänt sitt lilla femårsansikte
mot mig och undrande betraktat mitt, medan
jag följt kökslampans gungiga färder över
stadssilhuetten, banvaktsstugan, björken och
vår egen trädgårds åldriga aplar, som nästan
helt döljer övergångens gula kryss. Hon ser
ihållande på mig och Solbitt också, och då
är det liksom alldeles tvunget att jag säger
nåt. Inte för att jag är besvärad eller generad
på nåt sätt, för det är jag inte alls och det är
vårt hus, så jag gör som jag vill, men det är
som om hon hade talat med blicken, som om
blicken vore blickar i tät följd efter varandra
som ord, som jag är skyldig ord till svar, och
därför är det och inte alls för att söka avleda

eller överskyla, som jag kanar i väg några ord
på måfå över sofflocket bort till dem:

— Nu kommer allt snart mamma och
hämtar er.

— Nähä!

Alldeles tvärsäker är hon.

— Törs ni gå hem ensamma då?

— Inte när det är så mörkt törs Solbitt inte,
säger hon.

— Hur ska ni komma hem då?

— Mamma kommer och hämtar oss, säger
Gunnan.

— Min mamma kommer, säger Solbitt
allvarligt.

Pappa lägger in mera ved. Han har inte sagt
ett ord på hela kvällen. Han tycker inte om
Edit. Han säger inget till henne. Bara om
henne. När hon har gått. Så det blir vi som
får mest ont av det. Fast egentligen har hon
inte gjort honom nåt. Det var hennes pappa,
en gång för länge sen. Och det har min pappa
aldrig kunnat glömma eller komma över. Han
glömmer aldrig sånt.

— Jag stod ju vid fönstret och tittade ut
just då, säger Edit, och fast hon talar så lågt
och blekt och sprucket på nåt sätt är det ändå
nåt stickande aggressivt och självplågande
skuldmedvetet i tonfallet, och nåt utåt
anklagande också, riktat mot gud och oss och alla
som finns.

— Ja, säger mamma.

— Jag stod ju och såg på honom, och det
är det jag tycker är så konstigt att just då,
just då ... Det kunde ju lika gärna ha hänt
förut, mens jag höll på att städa inne i
kammarn, men just när jag var färdig och hade
gått bort till fönstret för att se efter var han
höll till, just då hände det. Han sjönk ihop
bara. Det var som om nån hållt i honom och
lagt honom ner, sakta. Om han hade ropat till
eller sagt nåt! Men alldeles tyst var han. Han
stod i jordgubbslandet, vid hallonbuskarna,
och hade sin hacka i näven, och han kunde ju
inte göra så mycke, men han ville va med ändå.
Jag sa åt honom att han kunde väl låta det va,
men vad hjälpte det att säga ...

185

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free