- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
186

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ingemar Andersson: Alla de döda därute. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

INGEMAR ANDERSSON

Edit sitter med armbågarna tungt vilande
mot bordet. Hon ser ner i vaxduken. Hon
gråter inte, inte med ögonen, inte med de ögon
vi ser.

— Slita fick han göra i hela sitt liv, säger
hon. Slit och släp, aldrig annat. Och arbetade
gjorde han när han dog. Så att inte ens när
han dog fick han ... Utan slit var det jämt,
och vad annat var det att vänta? säger hon
bittert.

Jag är rädd för att pappa ska säga nåt, eller
skratta till, så där hånfullt.

Jag ser på hans rygg. Den kröker sig i båge
framåt för att han ska kunna uppfånga
spisvärmen, men kall tystnad utstrålar från dess
tunga stup, kall ovilja och kall likgiltighet för
den, som kan känna kyla.

Jag vet nog vad han skulle vilja säga nu och
vad han alldeles säkert kommer att säga, när
Edit har gått. Att den gubbfan har aldrig gjort
ett ordentligt handtag i hela sitt liv.

Men nu är han tyst. Och bra är det. Han
sitter och samlar på hög och tänker och vet
en hel massa och väntar bara på att Edit ska
ge sig av, så att han kan få börja. Han sitter
och retar sig på henne. Gläder sig åt att han
kan få reta sig på henne.

Iver utstrålar också från hans rygg, kall
otålighet, som om vi inte förut hade hört ett
ord av det han har att säga.

— Om han åtminstone låtit bli att envisas
med att försöka arbeta när han var så klen,
säger hon, säger det till ingen särskild, rakt ut
i rummet eller ner i vaxduken. Det var ju så
ringa lite han kunde göra i alla fall. Det är
så orättvist! Jag tycker det är så orättvist!
säger hon och brusar nästan upp ett tag. Att
han skulle behöva dö där ute och va alldeles
ensam och inte kunna ropa en gång. Jag såg
honom, men han såg inte mig och visste inte
att jag såg honom. Han var inte ensam, för
jag var med honom. Men han fick aldrig veta!

Hon har en död hemma, tänker jag.
Farbror banvakten ligger nånstans därhemma hos
hennes och är död. Och är lik.

Och nu törs hon inte gå hem, för han kanske

spökar, kanske hon tror. Fast jag tror det inte,
tänker jag för att inte bli rädd.

Luften blir tjock av att Edit pratar så där.
Det känns i ögona hur tjock den är. Blir den
riktigt tjock vill man bara gråta.

Yi kan väl tala om nåt annat. Mamma kan
väl säga nåt. Hon kan väl säga att vår katt
har dött, om inte annat.

Det är det som är det farliga. Bara att tänka
på det är farligt, kittlande farligt. Därför kan
jag inte hålla mig längre.

Det är ingen som vet det, hur han dog. Mer
än Sten och jag förstås. Vi grävde själva ner
honom. Vi talade inte om att han var död,
förrän vi hade fyllt igen gropen ända upp och
stampat åt ordentligt.

— Det finns nog ingen som kan se var det
är, säger jag. Jag måste. När det ingen annan
är som säger nåt så.

Mamma tittar frågande på mig genom
glasögonen.

— Va? säger hon. Va då?

Jag ser bort mot Sten, men han håller på
med sitt. Han hör inte på. Och om inte Edit
satt här inne och försökte få oss alla att gråta
skulle jag aldrig säga ett ord mer om den
förbannade katten. Men nu är det det enda
möjliga, det enda som är farligt nog att sätta emot.

— Vi la tillbaka torvan precis som den låg,
säger jag. Och ingen jord blev det över, för
vi trampade åt så hårt, och det lilla som blev
kvar sen det kastade vi i bäcken, säger jag
ivrigt och utan att tänka på att det kan låta
misstänkt.

— Jaså katten, säger hon ointresserat. Jo,
säger hon sen. Jo, vår katt har ju gått och
dött. Så pojkarna fick gräva ner honom i dag.
Han hade väl fått i sig av kråkgiftet, antar jag.
De hittade honom borta vid bäcken, och då
var han redan död, kräket.

Just där allén till Stingers Hult viker av
står två stora ekar, en på var sida om
landsvägen. Det är strax här bortanför. Det var
i förmiddags. Sten hade fått tag i en fisk, en
liten en, som mamma hade fått på köpet. Och
Bånk följde med oss vart vi gick. Sten höll

186

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0202.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free