- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
187

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ingemar Andersson: Alla de döda därute. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ALLA DE DÖDA DÄR UTE

fisken i stjärtfenan och lät den dingla framför
nosen, och sen sprang vi och han efter. Det
var lögn att komma ifrån honom. Det kvittade
hur vi bytte sinsemellan så lät han inte lura sig.

Till slut blev det det att vi stod vid var sin
ek. En av oss höll Bånk och den andre fisken.
Och när det kom en bil och den var lagom
nära för att det skulle va farligt släppte vi
katten. Det var Sten som hittade på det.

Första gången sprang Bånk över mesamma.
Men andra gången väntade han tills bilen var
förbi och tredje gången också.

Sen slängde vi ut honom. Det var Sten som
gjorde det. När han inte ville springa så!

De säger att katter har sju liv, men de sju
måtte ha gått på en och samma gång allihop.
Huvet på honom var sönderslitet, totalt krossat.
Bilen fortsatte som om ingenting hänt och
försvann i täten på sin egen rök.

Men landsvägen låg klar som is mellan oss,
och klar som is var morgonen och den
plötsliga tystnaden, den förfärliga stillheten. Som
en blodig trasa låg Bånk vid dikeskanten, snart
alldeles orörlig efter de sista ryckningarna. Det
var blod på gruset. Det var en mörk, röd fläck
just där det hade hänt.

Och det hade skvätt! Det fanns fläckar av
ljusare rött runtomkring.

Vi stod alldeles stilla först. Med stelnade
händer, som om det ännu hände. Men så var
det bara en mycket kort stund. Sen gick det
med en hisnande, isande förtvivlan upp för
oss vad vi hade gjort och att vi måste göra
det ogjort, så ogjort vi kunde. Skaffa undan
allting som kunde bära vittnesbörd och göra
oss skyldiga.

Och vi gjorde vad vi måste. Vi hjälptes åt.
Det var inte fråga om att försöka smita undan
och klara sig ifrån.

Sten sprang efter spaden. Jag plånade ut
blodfläckarna och hämtade nytt grus och
strödde över, och ingen kom. Vi la katten så,
att blodet från honom inte skulle droppa ner
på marken när vi bar honom. Det gick bra.
Ingen kom och fick se oss nån gång. Spaden
blev blodig, men det gick bort när vi grävde.

Sen sköljde vi av den i bäcken också och
tvättade med gräs.

Ingen vet nånting mer än Sten och jag.

— Är farbror banvakten död? säger
Gun-nan, och hennes röst är lika klar som hennes
ögon och fyller hela rummet och dröjer kvar
och ska dröja kvar ända tills hon fått svar, och
därför går det inte att tysta ner henne, och
det är ingen som försöker heller.

— Ja, säger Edit långsamt. Han föll omkull
när han gick ute i jordgubbslandet. Och när
jag kom ut så var han död förstår du. Pappa,
säger hon.

— Han har åkt upp till himmelen, säger
mamma.

— Har Bånk åkt upp till hemmelen med?

— De kanske han har ja.

— Hade han ätit så mycke?

— Så mycke? säger hon och skrattar till
lite. Nej, det var inte för att han hade ätit så
mycke, utan för att han hade ätit gift, giftigt,
sånt för kråkor och andra fula fåglar du vet.

— Blir de giftiga då, när de äter sånt?

— De dör av det, säger mamma.

— Blir de giftiga och dör då? undrar hon.

— De kan hända kanske.

— Men då kan de inte flyga.

— Nej, det kan de inte.

— Men då kan de inte komma till
hemmelen !

Sen ska Gunnan förklara detta för Solbitt,
som är för ung för att fatta så svåra saker
med ens. De sitter alldeles intill varandra och
bryr sig inte det ringaste om oss, och Solbitt
sitter hela tiden och drar i Gunnans högra ärm.

En bil dånar förbi, men jag bryr mig inte
om vägens skuggor längre.

Sten gäspar sömnigt och jag är sömnig, och
vi är visst sömniga allihop.

— Men han var inte ensam, säger Edit och
ser på mig eller kanske tätt förbi mig, på
månen som börjat snärja in sig i björkens
vindsilande hår. Jag var ju med! Om han bara
hade fått veta! Om ..., säger hon och famlar
ut mot oss eller inåt mot sig själv och blir
sittande tyst med halvöppen mun och med

137

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:59:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1949/0203.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free