- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
188

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ingemar Andersson: Alla de döda därute. Novell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

INGEMAR ANDERSSON

blicken långt, långt borta i fjärran, dit ingen
annan ser, eller inne, djupt inne i ögat, dit
heller ingen annan kan följa.

Det är när hon säger så där och gör så där
som luften blir så tjock och det blir så svårt
att se och man måste svälja för att kunna
andas som man vill.

— Fåglar som har ätit giftigt kan inte flyga,
förstår du, hör jag Gunnan förklara allvarligt
sakligt. Det låter avlägset, fast vi bara sitter
i var sin ända av soffan.

— Som hönor, tror Solbitt.

— De kan inte flyga nåt, säger Gunnan.
Inte slå med vingarna, inte gå, inte nåt, inget.
Inte när de har ätit giftigt, förstår du.

Då blir det plötsligt alldeles tyst, ett stort,
runt hål av tystnad, som växer snabbt som en
vattenring mot väggarna, och alla ser upp och
ser rakt framför sig först och sen på varandra,
och sen vrider vi samtidigt huvena mot dörrn,
och mitt i det växande hålet av tystnad slår
en hård knoge snabbt och obarmhärtigt mot
dörrns utsida.

Ett ögonblick blir jag våldsamt rädd, för
jag har suttit och tänkt på farbror banvakten:
att han kanske kan spöka i alla fall. Eller att
han inte var riktigt död och nu kommer för
att utkräva hämnd för att vi trodde att han
var det. Jag har suttit och sett på
skorstenssilhuettens och takets svarta fält mot den svagt
silverskimrande, djupt djupa blå månrymden
bakom och på takåsens rakbladsvassa egg och
tänkt: att därunder, där inne, bakom de mörka
rutorna, i mörkret där inne ...

Och medan mitt hjärta slår hårdast och
fortast av alla hjärtan i det tystnadens
tomrum, som bildas innanför den växande ringens
vågsvall mot väggarna, säger mamma så
självklart och onaturligt lugnt att också det
skrämmer mig:

— Kom in!

Och då är det bara fru Bogeson som står
i dörrn, stor och väldig med en oknäppt kappa
över det blå- och vitrandiga förklät och med
det blekbruna håret yrande som gnistor åt alla

håll, trots att det dras ihop i en tjock knut
i nacken.

— Jaså, här sitter ni! säger hon andfått och
bullrande och med en förvåning som inte alls
är förvånad. Ska ni va här i natt ni va? God
dag skulle jag väl säga.

— God dag, säger mamma. Pappa och Edit
säger inget. Sten och jag bockar oss stumt och
kort. Pappa vrider tillbaka huvet och säger
alltjämt inget.

— Mamma, mamma! hojtar Gunnan ivrigt,
medan fru Bogeson hårdhänt och utan krus
drar ner henne och Solbitt på golvet. Mamma!
Mamma!

— Ja, ja, säger hon otåligt. Kom nu bara!

Och skyndsamt föser hon dem framför sig

mot dörrn, som stå halvöppen och passar på
att svälja lite källkylig och månsmakande
vårkvällsluft åt köket och oss. Sen vänder hon
sig om, innan hon ännu har hunnit riktigt ut,
och hon står där som en väldig dörr i
dörröppningen, och nästan ingen luft kommer in
mer.

Gunnan och Solbitt är utanför, i farstun.

— Jag skulle väl beklaga sorgen, skulle jag
väl säga, säger hon.

Edit nickar stumt.

— Ja, säger hon sen, en stund efter. Tack.

— Ja.

Hon står och väger på tröskeln och orden.

— Ja, adjö då, säger hon till slut, lite
tvekande ändå.

— Adjö, säger vi allihop, utom pappa, som
sitter som död, och Edit, som bara nickar.

Fru Bogeson backar ut. Och då blir för ett
ögonblick vägen utifrån och in fri för
vårsvalkan, som kyler kolsyrelikt mot våra
pannor, och för Gunnans och Solbitts
iversnubb-lande röster, som kastar sig över tystnaden,
den mjuka, trygga tystnaden nu:

— Mamma, farbror banvakten är död,
mamma, säger Gunnan.

— Ja, jag vet det.

— Mamma, han åkte upp till hemmelen,
och sen ramlade han ner och slog ihjäl sig,
mamma, i jordgubbslandet.

188

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0204.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free