Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ingemar Andersson: Alla de döda därute. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALLA DE DÖDA DÄR UTE
— Han blev hackad av en giftig tupp,
förklarar Solbitt.
Och det är det sista vi hör av dem innan
dörrn slår igen.
Och då reser sig pappa plötsligt upp. Det
hugger till i mig att jag inget kan göra för
att hindra det som redan står skrivet i hans
ansikte. Ingenting kan jag göra. Och jag är
lika rädd för honom som för det förfärliga
straff, som måste bli följden och som kommer
att drabba oss alla, alla.
— Ja, det är kanske bäst du går nu, säger
han. Så vi kommer i säng och får sova. För
vi har inte tid att ligga och dra oss på
rnornarna här.
Edit ser på honom som om hon inte riktigt
förstod. Sen reser hon sig långsamt upp.
— Jag, jag hade nästan tänkt be att få
stanna här i natt, om det går, säger hon
trevande. När han ligger därhemma. Jag skulle
nog aldrig kunna sova. Jag tror inte jag skulle
-våga, säger hon och söker efter hans blick men
vågar inte möta den.
— Vi har nog ingen plats, säger pappa kallt
och snabbt. Det tror jag inte. Vi är så många
ändå.
— Plats har vi väl, det ginge väl att ordna,
försöker mamma, inte för att hon tror att det
ska tjäna nånting till, men för att mildra lite
där hon kan.
— Det är inget att resonera om, säger
pappa. Du har väl inget att va rädd för? Det
är ju löjligt.
Och Edit går.
Jag skulle vilja rusa med och hålla henne
i hand, ta hennes hand och krama den, men
jag är så rädd, rädd för vad som kommer att
hända om jag gör det, och rädd för vad som
kommer att hända om jag inte gör det, att jag
sitter som förstenad och inte kan göra
nånting.
— Du är väl inte rädd ändå? säger han
efter henne, och rösten är mildrad, nästan som
om han ville släta över och erbjuda hjälp nu,
när han har ordnat det så, att hon omöjligt
kan ta emot nån hjälp av honom.
Men jag vet att det inte ska räknas honom
till godo det allra minsta på räkenskapens dag,
och inte mig heller, inte nån av oss. Och inte
heller min goda vilja ska räknas, bara det att
jag satt stum och orörlig och inte tordes.
Långsamt och försiktigt stänger hon dörrn
efter sig.
Sen, när hon är utom hörhåll, börjar han.
Länge efter det att lampan är släckt,
gardinerna nerdragna och månen hunnit tvärs
genom björken och långt ut på andra sidan
håller han på med sitt förbittrade, förbittrande
tjat om det som är dött för länge, länge sen.
Mamma säger inget, inget, för hon vet att
det inte går. Och ingen av oss andra säger nåt.
Vi ligger bara och får det över oss.
— Tror hon på spöken, fånan? säger han
hånfullt och vrider sig så sängen skriker i
mörkret. Tror hon på spöken, gamla
människan?
Sen skrattar han länge, länge, nästan så han
kiknar.
Men jag är rädd. Rädd för månstrimman
vid gardinkanten och för alla de döda där
ute, för vilkas död vi är skyldiga och som vi
en gång ska dömas för, vi alla.
Han skrattar, och ända tills jag somnar
skrattar han. Börjar om och om igen med pauser
emellan. Som han tänker i.
Allt detta bullrande kalla, som förut var
tyst kallt. Tyst is.
Ingemar Andersson är född i Hjo 1923 och har sedan realexamen arbetat på en snickerifabrik
där, med avbrott för en längre militärtjänstgöring. Han skriver enligt egen karakteristik oavbrutet,
och hans insatser inom lyriken dokumenterades i "Vattenflöjt", som kom i början av 1948.
Som prosaist är han debutant.
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
