Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Rabbe Enckell: Henry Parland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RABBE ENCKELL
hållning i trenne aspekter: den konventionellt
tillåtna: de juridiska studierna, som innebar
ett användbart camouflage gentemot
borgerlighet och respektabilitet, ett svepande
livsengagemang, som skänkte njutning och produktiva
konflikter, och som tredje aspekt: den litterära
avantgardistens. Alltsammans försökte han
sköta med en viss ironisk-saklig rutin. Liv och
gärning måste löpa parallellt, och i diktningen
såg han ett medel att bringa liv och
intellektuella ambitioner i närmaste kontakt med
varandra. Hans ungdomliga spekulation kring det
tekniska och det mekaniserade utvisar hans
behov att sammanföra estetik och liv inom
banalitetens givna ram. Den ömhet med vilken
han redogör för fotografering och
framkallning i romanen "Sönder", den förtjusning med
vilken han belyser de olika karaktärerna hos
bilar, bussar och motorcyklar, och den sakliga
expertiston han anslår i sina studier över
filmen, allt belyser mycket skarpt hans attityd
att bröstgänges tillägna sig det banala, själva
tempostegringens mekaniska medel i nutida liv.
Hans intellekt ville inte låta sig förbluffas, men
därtill saknade hans psyke också förmågan att
låta sig chockeras. Han kände ingen avsmak
för det triviala, han fann i det ett välkommet,
lockande incitament för sin ironi.
Han var barnsligt förtjust i sensationer, och
han tröttnade inte att söka analysera fram den
inre "lagbundenheten" i varje begränsad
situation, dansgolvets, bilfärdens, plagens,
restaurangens bindande budord. Detta har han
gemensamt med all nöjeslysten ungdom. Men
hos Parland blev attityden mer pregnant och
konsekventare genomförd än hos andra, som
saknar styrkan hos hans formdrift. Den, som
hade nöjet att följa med honom, om också på
avstånd, kunde inte låta bli att häpna över den
aktivitet han kunde utveckla, så snart han
såg situationens "möjligheter", hans desperata
brist på resignation och bekvämhet, när det
gällde att sätta i gång med någon rätt stor
obetydlighet. Men saken var tydligen den, att
resignationen var så överhängande för honom,
att han måste bryta den för att inte kvävas av
dess grepp. Det mesta som fanns att tillgå var
därvid användbart.
Den forna teaterrestaurangen Opris eller
som den senare kallades Rotonde, innan
nybygget kom till stånd, var "högkvarteret", där
bohemen och den mindre stabila affärsvärlden
samlades och därifrån det dagsaktuella
utgångsläget bäst kunde överblickas. Här satte
Henry Parland och Gunnar Björling sig själva
i sin bruitistiska och dada-universalistiska
skola, och härifrån blåstes signalen till
"sakernas uppror". Droskbilarna och telefonen
spelade härvid rollen av de verktyg som bäst
kunde förverkliga syftemålen. "Gapa, rulla —
det är filosofin", som den bj orlingska
parafrasen av Henry Parlands dikt lyder:
Låt avgrunder gapa
— d. v. s. icke gapa,
vad skulle de annars göra?
Låt jorden rulla,
— d. v. s. icke rulla,
vad skulle den annars göra?
Vad skulle vi själva
göra annat
än gapa och rulla
— d. v. s.
Man kan invända att detta är bara vanligt
organiserat ungdomsövermod, sådant det
funnits i alla tider, inte minst i akademiska
sammanhang. Men då tar man miste: Henry
Parland gick mycket längre än det studentikosa
svärmeriet och lössläpptheten vanligen tillåter
sig. Han sökte inte den kollektiva festglädjen
vid punschbålar och akademiska tal.
Spexnöjena var honom för oskyldiga och menlösa.
För honom gällde det verkligen en upplösning
av och befrielse från moraliska
tvångsambitioner. Han ville radikalt utsätta sig för
riskerna att löpa linan ut in i driftliv och
mekanisering. Han blev en av de första som gav
uttryck åt den moderna livsångesten. Men hos
honom fick den en renare ton än hos många
av sina senare representanter. Uttrycket hos
honom stod alltid i direkt korrespondens med
erfarenheten och blev en funktion av hans liv.
Paradoxen i hans mun kunde vara slängig,
192
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
