- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
193

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Rabbe Enckell: Henry Parland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

HENRY PARLAND

men den blev aldrig uppskruvad till den
patetiska anklagelsens stadier. Med obarmhärtig
introspektion isolerade han moraliskt sitt fall.
Hans livsanammelse har den friska
spontanei-teten, och dagenefterruelsen tar han nyktert
som betalningen av notan.

Artikelförfattaren minns ett tillfälle i en
kaféhörna tillsammans med Parland och
Björling. Som så ofta dryftades de praktiska
svårigheterna, besvärligheterna med att få "det
hela att gå ihop". Jag undrade då en aning
naivt, en aning självtillräckligt: "Kan du inte
strunta i det och lämna hela byket!" Jag tyckte
han slösade kraft på oväsentligheter. Parland
kastade en vänligt överseende blick på mig ur
sina livliga ögon, som alltid tycktes spara på
en överraskning. "Du är så solid", yttrade
han lakoniskt, och det muntra självförsvaret
fanns i tonens smittsamma ironi. Orden
markerade en gräns, som uteslöt mig från
möjligheten att leva«mig in i hans bekymmer.
Oväsentligheterna var för honom synbarligen mycket
väsentliga. "Soliditeten" tycktes honom i all
sin "förtjänstfullhet" lida av ett fel och det
tyvärr ett grundligt: att vara ointressant.
Livsaspektens mångfald kunde ju inte baseras
påoså tråkiga premisser. Karakteristiken "solid"
kändes som ett erkännande inte av en mänskas
egenskaper men av en välmående firmas.
Situationen må tjäna som exempel på hans sätt att
reagera.

"Idealrealisationen" är inte av 40-talet, inte
ens av 20-talet. Den har varit aktuell och akut
redan under 80-talet och helt visst även
tidigare. Den sätter in med rätt jämna mellanrum
i en värld, som både älskar att krossa sina
illusioner och få dem krossade.

Men roar vi oss med att göra en jämförelse
av allra färskaste datum, några rader ur
Vennbergs "Fiskefärd" och Henry Parland, slår oss
skillnaden i tonläget och riktningen hos ironin.
Hos Vennberg har anklagelserna
sammanpressad tyngd, ironin är bittrare, sakligt fränare.
Penitensen i följande strof utvecklar ett hån,
som det lekfullare 20-talet inte kunde nå:

Förliden vår jag återvände

med ränseln bristningsfull av hopp och livsmod

från vandring i ett land med svält

och var och likförgiftning.

Visst är det sant jag ömsar hud

och inte tål ett nålstyng,

så låt mig göra avbön:

härnäst du nalkas med din tillit, broder,

du ombudsman för drifter, myter, makter,

himlar eller livets lera,

då lovar jag att rulla ut en praktfull matta

av framtidstro och röda illusioner.

Aldrig mera peta åtskils

hake, hjul och fjäder i din leksaksbil.

Aldrig mera kalla

dervischen för dervisch

och roparen för ropare.

Aldrig mera skrämma bort en kund

från varuhus med frälsningssyner.

Denna bittert-sorgsna ironi, som sträcker ut
handen åt illusionerna men samtidigt låter dem
förvandlas till aska, har hos Henry Parland
ingen motsvarighet. Hans livshunger var för
pockande ungdomlig för att tillåta denna
mogna resignation. Men skillnaden kan inte
helt skrivas på ungdomlighetens konto. Här
finns också en generationsbrytning. 20-talet
var morgonluft med stormmoln och annalkande
oväder. Man tog inte resignationens facit, man
drog växlar på möjligheter. Visserligen tedde
sig möjligheterna inte stora, men man tyckte
sig ha skäl att kasta ut språngbrädan mot
framtiden i ett desperat försök att göra sig
solidarisk med tidsandan:

Herre Gud,

låt oss hellre

dikta i pengar

som Ivar Kreuger

eller Basil Saharoff;

de kan ge fan i Nobelpriset.

River ut ett blad ur historien

och skriver ut kvitto:

erhållit Europa

vilket härmed erkännes.

Ett årtionde senare gjordes det stora försöket
att kvittera ut Europa. Den vansinniga
desperation, som då grep omkring sig, finns
förhands-tolkad i de parlandska raderna. När dikten

2 BLM 1949 III

193

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free