- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
197

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Svensk dramatik i dag. En enquéte - Karl Ragnar Gierow

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSK DRAMATIK I DAG

denna traditionsbundenhet är dramats form
ständigt i behov av en viss förnyelse, av ett
eller annat slag, i mina ögon särskilt just nu.
Vers eller prosa är därvid inte så viktigt.
Sådant är en helt individuell fråga; det beror
dels på dramats ämne och roller, dels på vad
dess författare har naturlig lust till. Det kan
bli vers den ena gången, normalprosa den
andra, dialekt eller slang den tredje, en
sammald blandning den fjärde. Det är inte språket,
som är dramats form, det är den inre
byggnaden, och det är där en förnyelse behövs.

En sådan förnyelse har också på sistone vid
flera tillfällen varit ämne för offentliga
diskussioner. Av dessa har jag bara sett referat.
Referenterna måste ha missförstått det hela.
Enligt dem skulle den beramade förnyelsen
bestå i att man skapade ett drama utan
handling. Hos oss är det ingen förnyelse. Den svenska
litteraturen är full av död dramatik, och
dödsorsaken har varit brist på handling. Det behövs
inga debatter eller proklamationer för att sörja
för att denna urgamla tradition skall hållas
vid makt. Dramer utan handling komma att
skrivas i vårt land i en jämn ström, så länge
det finns alfabeter på svenska.

Det som behöver förnyas är det
konventionella, nu bortåt femtioåriga expressionistiska
dramat, för att ta en sammanfattande term.
Femtio år är i och för sig ingen ålder för en
litterär tradition, allra minst inom dramatiken,
vars former i allt väsentligt ha mer än
tvåtusenåriga traditioner. Expressionismen är där
en återkommande företeelse, en vid skilda
tillfällen upprepad reservation mot den alltför
stela, sinnrika regelmässighet i byggnaden,
som dramat alltid måste vara på sin vakt emot.
Ställ handlingen i skymundan, ta blotta
händelser, ta sinnestillstånden själva, ta utbrotten,
ty det är de som äro expressiva och därför
dramatiska — så har expressionismen då och
då sagt och signerat uttalandet med namn som
Seneca, Corneille, Klinger (han som skrev
dramat "Sturm und Dräng") och nu med en
mängd moderna dramatikers. Som revolt mot
former med förkalkningssymtom är expressio-

nismen berättigad. Som moderiktning har den
gjort sig gällande och haft sin betydelse. Men
som utvecklingslinje duger den inte; varje
gång den har uppträtt, har den medfört
dramats dekadans, dess tvinsot och inre
upplösning. Det har hämtat krafter, först när det på
nytt fått känning med sitt livgivande element,
med handlingen.

Det finns inga lagar för hur ett drama skall
skrivas — inga lagar i bemärkelsen estetiska
regler och rättesnören. Däremot finns det
naturlagar, de lagar efter vilka en åskådare
ögonblickligen reagerar. Dem kommer ingen
dramatiker ifrån, under det att reglerna -—- de
må vara klassiska eller modernistiska — äro
uppfinningar av kritiker och teoretiker och
oftast missförstånd av vad saken gäller. Ett
sådant var den berömda regeln om den
trefaldiga enheten, rummets, tidens och
handlingens, efter vilken så mycken dramatik
bedömdes, så att den fick godkänt som löd och
den underkänt som var olydig. Till sin
upprinnelse var den enheten inte alls en formell
lag utan ett naturligt önskemål, eftersom den
antika tragedins seen inte var inrättad för
dekorationsbyten och tidsmarkerande ridåfall.
Avbrott i enheten måste därför bli
illusionsstörande för publiken, överanstränga dess
sinne för det sannolika och därmed överskrida
gränsen för dess medkänsla. I och med att
simultanscenen byggdes — den där bl. a. den
shakespeareska dramatiken utspelades —
försvann anledningen att obrottsligt iakttaga de
tre enheterna. Men likväl äro de alltjämt det
kanske starkaste av teaterns alla
suggestionsmedel — om de gå att utan våld genomföra.

Det förhåller sig på samma sätt med
handlingen, tagen för sig. Den blev en estetisk
regel, en bedömningsmåttstock, efter vilken
1800-talet med växande fiffighet rättade sig,
från Scribe till Ibsen och vidare framåt. Mot
den regeln har våra dagars expressionism gjort
behövlig revolt. Men i sak är den genomförda
handlingen inte ett föreskrivet påbud utan
— bl. a. — ett av teaterns väsentliga
suggestionsmedel. Det finns inom dramat god

197

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free