- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
198

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Svensk dramatik i dag. En enquéte - Karl Ragnar Gierow - Herbert Grevenius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

SVENSK DRAMATIK I DAG

plats både för stämningsmåleri (av hur
ruskiga stämningar som helst), för utbrott och
för förklarande, stillastående meditation och
berättelse. Men är det främst stämning,
utbrott eller meditation man vill, så passar
lyriken bättre, är det främst redogörelse, så
är romanen villigt till hands. Dramats egenart
är att det inte skildrar de mänskliga lidelserna
utan sätter dem i seen, i aktion, med levande
människor som medier, vilket allt är handling.
Handlingen har under expressionismens era
satts på undantag; det är den som nu måste
förnyas. Detta behöver i och för sig inte alls

betyda en återgång till äldre former, vare sig
klassiska, romantiska eller realistiska; sådant
är smaksaker: men en återgång till dramats
naturliga element.

Så tror jag. Men framför allt tror jag, att
författare emellan är saken ingenting att
resonera om. Man skriver ändå inte på
resonemang utan på instinkt, på böjelse. Man gör vad
man är skapt till, oberoende av vad andra
tycka och tänka. Om inte, har det föga
betydelse vad man gör och hur man gör det.
Sjunger man inte efter egen näbb, kan sången
i varje fall aldrig bli en förnyelse.

HERBERT GREVENIUS:

Situationen för svensk dramatik har såvitt
jag förstår aldrig varit gynnsammare än just
nu. Publiken hyser inte längre någon tvekan
mot ett stycke bara därför att det är svenskt,
och därmed har också teatrarnas betänksamhet
fallit bort.

Man trodde, att den plötsligt så rikliga
förekomsten av svenska stycken på repertoaren
under 40-talets första år mest hade med kriget
och avspärrningen att göra. Att det var en
tillfällig konjunktur, som snart skulle släppa,
så fort kontakten med de stora teatercentra
återknutits och produktionen där kommit in
i mindre beredskapsbetonade banor.

Det blev inte så. Man kan i detta nu säga,
att om en teater har två jämngoda stycken att
välja på, ett svenskt och ett utländskt, så
spelar den hellre det svenska, eftersom det
publikmässigt ligger säkrare till.

Jag talar om en tendens. I enskilda fall kan
ju marken fördenskull synas hårdbruten. Jag
tänker framför allt på Höijer, den jämte
Ingmar Bergman kraftfullaste dramatiska
begåvning som framträtt efter Hjalmar Bergmans
bortgång. Det är och förblir en omständligare
historia att få ett stycke spelat än en roman
eller diktsamling utgiven, liksom hela jobbet är
äventyrligare. Tur för Höijer att han har en
prosaproduktion att falla tillbaka på medan

ban väntar. För enbart dramatik ges det inga
stipendier.

Detta om de yttre faktorerna. Men svensk
dramatik av i dag befinner sig i en
förmånsställning även såtillvida som den inte tyngs av
några konventioner (om nu inte till dem skall
räknas teaterkritiken i Svenska Dagbladet).
Däri ligger förmånen att ha Strindberg till
nationell klassiker.

Ibsen har legat som en tyngande och
förlamande skugga över den norska dramatiken
och låg länge nog över den danska,
engelsmännen är hopplöst fastsnörda i den ibsenska
formen (Shaw har de aldrig tagit på allvar
och ännu mindre 0’Casey), och amerikanerna
har endast tack vare att de i O’Neill haft en
hänsynslös experimentator av Strindbergs egna
mått lyckats lossa på tvångströjan. Strindberg
har för sina efterföljare skapat en gränslös
frihet och väldig höjd i taket. 20- och 30-talets
teaterrevolutioner genomforskade ytterligare
teaterns formella möjligheter, och deras
resultat assimilerades av den med sitt
statsunderstöd friare arbetande svenska teatern snabbare
än på de flesta andra håll. Med Sartre kom
viljan som drivande faktor till heders även
i det icke kristna dramat, som visat
benägenhet att fastna i akvariestämningar och
determinism.

198

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0214.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free