- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
201

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Svensk dramatik i dag. En enquéte - Björn-Erik Höijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSK DRAMATIK I DAG

kan ske inom en ganska klassisk form, ganska
sträng och obönhörlig, ganska naken. Är det
så, får bl. a. jag själv ta itu med fjärrskådaren
och snäckan samt spänna sinnena från leken
mot allvaret, från drömmen mot den kalla
verkligheten. Språkligt och formmässigt skulle
jag nu vilja slå en bro mellan oss själva och,
ska vi säga, Euridipes—Sofokles. (Om det inte
klingar alltför förmätet...) Det enskilda ordet
borde nog äga sin särskilda vibration av dikt.
Liksom givetvis de agerande mänskorna i sin
egenskap av representanter för sitt släkte må
äga den värdighet eller brist på värdighet som
härigenom faller på deras lott. Scenen må vara
forum för den mänskliga gestalten, för
mänskan. De rent tekniska aspekterna i
scenframställningen oroar mig så lite, att jag nog helst
ville överlåta dem åt fackmännen, men nog
tror jag då och då, under en sån där "synsk"
period, att särskilt för den stående scenen
mycket återstår att göra för att full illusion
ska skänkas åt också ganska tilltrasslade saker.
(Exempelvis de svåraste i "Kalifens son" av
Strindberg d. y.) Jag tror därför inte på det
där att dramaskrivaren ska veta till punkt och
pricka vad som är "möjligt att genomföra" på
scenen och för aktören; om Strindberg
underordnat sig den bestämmelsen, hade han
antagligen aldrig skrivit "Ett drömspel", och inte är
det ju bara snillets privilegium att synda på
nåden. Men jag börjar tro att det ligger
nånting i Per Lindbergs syn, att dramats skrivna
ord ska vara en sorts partitur. Detta innebär
faktiskt ett memento för många inblandade, om
man nämligen vet vad ett partitur är: nånting
att ödmjukt och ärligt och med hänsyn till de
lokala resurserna tolka och återge, ingenting
att fiffla med. Det innebär inte minst, att de
allra högsta krav måste ställas på
dramaskrivaren — förstås.

Kommer vi så till spänningen. För mig är
det självklart att dramatik är spänning, att
dramat ska syssla med och återge och belysa
spända tillstånd, stunder då tingen ställs på
sin spets. Spänning behöver då inte alls
betyda — spännande. En stillastående situation

kan innehålla en nästan outhärdlig spänning,
ja, på sätt och vis är väl ingenting så
påfrestande för våra spänningsmätare som just
detta att allting liksom fastnat. Utan att veta
det ringaste om Tjechovs pjäser vågar jag tro,
att de alla har — spänning.

Själv ville jag emellertid ge dramat liv och
rörelse. Det är alltså inte det fullbordade och
kommentaren i det antika dramat jag ville ha
tillbaka — men högheten, universaliteten hos
gestalterna däri.

Jag kan nämligen inte undgå att se, att vi
befinner oss i en tragisk epok. (Hyenor och
spekulanter-i-baisse må gläfsa så mycket de vill
över respektive utsikten att finna många nya
lik och över att ännu en chans till avance
närmar sig.) Dramat och dramats personer
bör då, menar jag, på ett eller annat sätt spegla
detta förhållande, för ingen undgår ju epoken,
alla delar vi epokens öde. (Må vi för all del
inte förblanda vårt tillfälliga drömtillstånd
härhemma med det verkliga skeendet!) Jag kan
inte låta bli att påpeka, att jag redan försökt,
så gott jag förmått, redogöra för denna min
inställning: mänskans obestridligt goda vilja
men löjligt tafatta hjälplöshet i "De
hjälplösa"; samvetets likvidering och min naiva
förtröstan på — de naiva i "Rekviem"; den
ohyggliga och medvetna mänskoskändningen
samt ett troligtvis banalt rop till den skändade
att befria sig i "Sommar"; protesten mot
tidens kvacksalvarliknande, orena
frälsningsaktioner i "Dans på bryggan"; den enskilda
mänskans tragiska villkor i bl. a. "Månen är
mild"; samt nu senast ännu en barnslig
protest i ospelade "Lena". Kanske ska man finna
lite eller intet uppbyggligt i här uppräknade
dramatiska försök, men ge mig fem belägg för
att epoken — universellt taget — är
uppbygglig, och jag ska ofördröjligen likvidera mina
pjäser och övergå till att prisa mig och min
medmänska lycklig.

Eller, sammanfattat: vår tids drama borde
vara tragiskt, och om det står i min makt ville
jag nog gärna vara med på ett hörn och skriva
det — den i epoken engagerade nya tragedin.

201

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0217.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free