- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
202

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Svensk dramatik i dag. En enquéte - Lars Levi Læstadius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

SVENSK DRAMATIK I DAG

LARS LEVI LÆSTADIUS:

Teaterns konservativa karaktär är en till
leda upprepad sanning. Varje författare, som
praktiskt sysslat med dramats problem,
kommer också snabbt underfund med vad det är
som skapar denna konservatism. Det är
publiken. Varje konstart är beroende av sin publik
men ingen så beroende som teatern. En bra
bok lever även om den inte blir en best-seller,
ja, har sin chans t. o. m. om den förbigås av
kritiken. Målarens aktier stiger efter inträffat
dödsfall, och han har därför ingen svårighet
anse sig genial även om alla skrattar åt hans
dukar. Kompositören kan uppleva och glädjas
åt sina ospelade melodier liksom lyrikern åt
sina otryckta dikter, men den ospelade
dramatikern är det oförlösta fostret, och det drama,
som nått publiken och lidit fiasko, är
missfallet, som slängs i slaskhinken. Teaterfolket
— scenartisterna, skådespelarna — står längst
fram i frontlinjen, de skapar i
fienden-publikens omedelbara närhet, pjäsförfattaren, den
dramatiske diktaren, som förser de förra med
material, rör sig visserligen på en tryggare,
bakre linje men dock inte längre bort än att
han känner det obevekliga trycket. Denna
utsatta position är inte ägnad till djärva utfall
och heroiska framstötar.

Och ändå — framstötarna är nödvändiga.
Ingen teaterkonst kan leva bara på defensiven,
ingen seger vinns med endast uppehållande
försvar. De är nödvändiga för konstens
förnyelse, och de är nödvändiga också för
publiken. Ty publiken — denna heterogena,
stundom likgiltiga, stundom fientliga massa,
med enkla reaktioner, omöjlig att få i rörelse
om den icke röres på en gång — är visserligen
genom sin natur ett konservativt element, men
ett konservativt element som begär nyheter.

I litterära kretsar — särskilt unga sådana
som just håller på att bryta nya banor — har
det stundom varit kutym, att man till
självförsvar negligerar publiken. Man får därvid
stöd av kritiken, som inte alltid tycker om

best-sellers och själv — utan rätt till
överklagande — obevekligt är underkastad
publikens dom. För teatermannen ter sig varje slag
av förakt gentemot publiken som ren idioti —
det är den man vill påverka, intressera,
förmedla sina intryck och känslor till. Han spelar
direkt på publiken som på ett instrument, det
är livsnödvändigt för honom att känna,
behärska och älska (och ibland hata) det.
Endast den kalla virtuosen kan på teatern ha
råd att förakta sin publik.

Jag tror, att vi här har den väsentliga
skiljelinjen mellan den äkte teatermannens och den
litteräre konnässörens syn på dramats
formproblem. Den senare frågar: Är tanken ny och
original? Är uttryckssättet friskt och artistiskt
motiverat? Den förre: Angår det författaren
säger publiken? Har det i sin givna form
någon chans att nå fram?

Och på denna senare fråga är alla de regler
fotade, som under århundradens ymniga
spekulationer om dramats form uppställts som
krav på konstarten — alltifrån Aristoteles
fram till Saroyan. (Av vilka två den förre
onekligen visar den största sceniska
erfarenheten.)

Och vill man "behaga publiken" — för att
ta ett 1700-talsuttryck — kan man inte heller
fullständigt strunta i alla dessa regler och
krav, som rests kring och mot dramat. Många
av dem kan vara abstrusa spekulationer i det
blå, andra är föråldrade — ty publikens
inställning växlar med tiderna, ehuru inte på
långt när så fort som modet växlar bland de
litterära konnässörerna — men många
representerar också det samlade
erfarenhetsmaterialet från århundradens praktiska experiment
i masspsykologi. Man kan gott använda dem.
Det blir åtskilligt dyrbarare att göra
experimenten på egen hand — förutom det att man
sällan får tillfälle till det. Men självklart skapar
man heller ingen dramatisk dikt enbart genom
att använda dem.

202

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0218.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free