Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Svensk dramatik i dag. En enquéte - Lars Levi Læstadius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK DRAMATIK I DAG
Och sedan jag med denna allmänna
deklaration sökt lösa det dilemma, jag befinner mig i
genom min dubbelroll som aktiv teaterman
och stundom spelad dramatisk författare, skall
jag för att ytterligare klargöra min inställning
berätta något om mitt arbetssätt — i den mån
jag är medveten om det.
Det har förändrats något med åren. När jag
var pojke — på det "lyckliga 20-talet" — och
som huvudsaklig experimentscen bara hade
min dockteater, skrev jag Shakespeare, när
jag var gymnasist skrev jag Strindberg och
Lagerkvist. Så blev jag medveten om det där
och försökte skaka dem av mig och utarbeta
min egen metod.
Den såg ut ungefär så här: ett problem, som
för mig var livsviktigt och som jag med
vanlig egocentricitet inbillade mig vara väsentligt
även för mina medmänniskor, rullade i mitt
huvud tills jag mer eller mindre skymtade en
lösning. Då fick det en miljö, ur miljön växte
personer, och personerna kom i en situation.
I denna situation började de tala och röra sig,
men långsamt, oändligt långsamt. I regel tog
det veckor och månader, innan jag hade
arbetat mig igenom de första, inledande
scenerna. (Numera kan det ta år.) Så klarnade
plötsligt allt på en gång — problem, personer,
handling — allt ramlade i väg i en ström av
.situationer och händelser, och resten av pjäsen
skrevs på två eller tre nätter. Men den visade
alltid upp två egenskaper, som irriterade mig,
hur belåten jag annars var med mitt verk. Dels
var lösningen på problemet sällan den jag
från början hade tyckt mig skymta, dels
spökade fortfarande Shakespeare, Strindberg och
Lagerkvist — samt dessutom Tjechov, Raynal,
Maxwell Anderson och Ibsen, som jag hade
läst sedan sist. Den sistnämnde tyckte jag
visserligen inte om utan kallade en gammal
tjyvgubbe, men gubben hade tillräckligt hårda
knogar att få grepp på mig ändå. I denna
situation var jag, då jag fick min första pjäs
offentligt spelad av en professionell teater.
Kritiken ansåg mig lovande utom en stackare,
som aldrig har begripit teater. Publiken ansåg
den ryslig — och publiken (samt stackarn som
aldrig har begripit teater) hade rätt. Ungefär
samtidigt slank jag in bakvägen till en seen.
Där blev det färre tillfällen att skriva men
flera att lära. Lära de goda skådespelarnas
arbetsmetod — vilken består i att söka
undvika effekt — och lära hur publiken reagerar
— vilket den huvudsakligast gör för effekt.
Och fast själva gången i mitt eget arbetssätt,
när det gäller senare pjäser, i stort sett är
densamma, har lärdomarna medfört en del
inte oviktiga förändringar. Nu vill jag ha
problemet hyfsat och den eventuella lösningen
uttryckt i en tes, innan j ag sätter i gång — j ag
tycker inte det är riktigt honnett att lämna
det jobbet åt pjäsens personer. Visserligen
medför detta att man måste hålla sig till
enklare problem — allra enklast är naturligtvis
de som redan är lösta, men de bör ju helst
intressera mig själv också. Vidare behärskar
jag min lust att störta mig direkt i dialog och
handling åtminstone så länge, att jag hinner
göra en konstruktion på scengången. I fråga
om personerna accepterar jag dem inte längre
så snart de dyker upp utan undersöker med en
utlänningskommissions misstänksamhet deras
förflutna. Kort sagt: jag söker medvetet stjäla
de förut nämnda storgubbarnas (Ibsens,
Strindbergs etc.) arbetsmetoder, samtidigt som jag
med mer eller mindre framgång söker driva ut
dem själva ur dialog och tankegång. Om jag
verkligen någon gång lyckats få fram vad jag
velat säga är kanske osäkert, men betyder
inte så mycket, man tjatar ju ändå om samma
sak hela livet. Den smak jag med åren har
fått för komedin sammanhänger inte med
någon ljusare livssyn, utan beror tvärtom på
att jag där får rum för mitt tungsinne. De
officiellt svartmålade pjäserna irriterar mig
en smula tack vare den romantiska illusion de
alla bär på om ett drömt lyckorike och en
gudaboren människoätt. Jag har börjat studera
Holberg och Moliére litet grundligare, dels ur
denna synpunkt och dels därför att de tycks
mig lämpligare än 20-talets tyska
expressio-nister och den engelska experimentscenens
203
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
