Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lennart Josephson: Tennessee Williams’ dramatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TENNESSEE WILLIAMS’ DRAMATIK
novellen "Portrait of a Girl in Glass": en
folkskygg flicka, fylld av
mindervärdeskom-plex och omöjlig i det praktiska livet, möter
en självsäker ung streber, som hastigt
försvinner efter att ha krossat hennes hjärta och
kommit henne att hoppas. Av de senare årens
svenska dramatik erbjuder Dagermans
"Skuggan av Mart" motsatser liknande dem
Williams använder. Samma symbolism
förekommer också; den unge kavaljeren i "The Glass
Menagerie" säger till flickan: "Se hur stor
min skugga är då jag sträcker på mig."
Detta drama har framgått ur minnesbilder
från Williams’ föräldrahem, och de bräckliga
glasfigurer som flickan samlar har han sett
i sin systers rum. Här används de emellertid
som en av dessa symboler som vi möter hos
honom nästan lika ofta som hos Ibsen men
som har en helt annan uppgift: de uttrycker
mindre ett dramas idé än dess grundstämning.
Det är därför gatuförsäljerskan i "A Streetcar
Named Désiré" ett par gånger passerar förbi
och ropar ut sitt "Flores. Flores para los
muertos".
I Williams dramer har överhuvudtaget
händelseförloppet mindre att betyda än
stämningen. Han har bara skrivit ett versdrama
— i Garcia Lorcas stil — men nästan alla hans
prosapjäser är också fyllda av lyrik. "The
Strangest Kind of Romance", som är skrivet
på prosa, kallas av honom själv för "A Lyric
Play". För att uttrycka den stämning i vilken
han ser händelseförloppet i ett drama använder
han sig i första hand av språkets möjligheter,
och han kan med samma säkerhet återge
samtalstonen i konservativa prästhem, i
arbetarkvarter och hos de prostituerade. Man blir,
redan då man läser dramerna, också
påverkad av de ytterst omsorgsfulla
regianvisningar som Williams ger. Han har en viss
förkärlek för ljudeffekter, och hur de skall
användas har han kanske lärt sig av
radioteatern. I nästan varje drama förekommer då
och då musikinslag som kompletterar orden.
Ibland är musiken direkt insatt i handlingen;
i "The Glass Menagerie" hör man sålunda
tonerna från en danssalong i närheten så
tydligt, att flickan och hennes kavaljer kan dansa
efter dem. Men långt viktigare är de
stäm-ningsskapande melodier som dessemellan tonar
fram utan att ha något annat än det inre
sambandet med dramat. Williams har själv en stor
tilltro till musikens förmåga i det avseendet:
"När ni betraktar en utsökt formad glasfigur, är
det två saker ni tänker på: hur vacker den är och
hur lätt den kan slås sönder. Båda dessa tankar skall
vävas in i den återkommande melodin, som ständigt
på nytt tonar fram i dramat och försvinner igen som
om den bars av en växlande vind. Den tjänstgör som
en sambandets och allusionens sträng mellan
berättaren, med hans speciella utgångspunkt i tid och
rum, och ämnet för hans berättelse."
Liknande musikackompanjemang har
Strindberg anbefallt för några av sina dramer, och
liksom Strindberg är Williams ytterst noga
med att också scenbilden skall vara
stämnings-skapande. I "Summer and Smoke" anger han,
att himlen måste ha en så stor utbredning att
hela handlingen avspeglas mot den, också i
interiörerna, som här endast behöver vara
summariskt antydda. Man kommer att tänka
på Strindbergs egen stående dekoration till
"Ett drömspel": "Taken moln och det öfre på
kulisserna också moln." Williams är så noga,
att han talar om vilka stjärnbilder som skall
framträda på himlen under natten, och han
låter nästan naiv, då han ängsligt påpekar inte
bara att dräkterna skall bilda en dramatisk
färgkontrast mot himlen utan också att
färgernas harmoni och andra visuella effekter är
utomordentligt viktiga. I sina omsorger om
regissörens arbete kan han också noga
bestämma ljuseffekternas användning i olika
scener och ånge var pauser mellan repliker
skall sättas in, ja, han kan hjälpa
skådespelarna på traven genom att tala om hur deras
stumma spel skall gestaltas. Pauser och stumt
spel har för övrigt också de en noga beräknad
stämningsskapande verkan i Williams’
dramatik — i detta som i så många andra avseenden
påminner han om Saroyan. Samtidigt som han
talar om hur eller varför de skall användas ger
3 BLM 1949 III
209
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
