Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Lennart Josephson: Tennessee Williams’ dramatik - Bertil Malmberg: Tankar vid en antologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TANKAR VID EN ANTOLOGI
är: att sanning, liv eller verklighet är en organisk
företeelse vars egentliga väsen en diktarfantasi kan
skildra eller antyda endast genom förvandling, genom
att låta det framstå i andra former än de som bara
visade sig på ytan.
Och han talar om "en ny, plastisk teater
som måste ersätta den uttjänta som bygger
på realismens konventioner, om teatern skalf
återfå sin livskraft som en del av vår kultur".
Det är inga nya åsikter Williams för fram,
de har under ett halvt sekel hörts i kampen
mot de klassiska teatertraditionerna. Själv
förefaller han inte vara medveten om, hur beroende
han trots allt är av dessa traditioner.
BERTIL MALMBERG
TANKAR VID EN ANTOLOGI
Hur mycket ont har icke sagts om antologier. Men
med de många, som ropat pereat över dylika urval av
dikter, har den som skriver dessa rader aldrig instämt.
Därtill har jag haft alltför mycken och oförgätlig
glädje av en dylik antologi av svenska vers i mina
gossår.
Så inleder Oscar Levertin sin tjusande
anmälan av Karl Warburgs "Ur svenska sången",
som utkom reviderad 1905. Jag kan göra hans
ord till mina. Också jag, liksom så många
andra av min generation, upplevde i tidiga år,
inte bara den warburgska samlingen, utan även
den äldre antologi varom Levertin talar.
Svea hette den, och på vignetten satt hon ännu som
en götisk sköldmö på det traditionella mosskumlet.
Bandet föreställde, om jag inte missminner mig, en
stor gyllene lyra. Med vilken vördnad betraktade man
icke den lilla boken. Det var i sin art en liten bibel,
innehållande den svenska diktens kanoniska skrifter.
Ja, med vilken vördnad betraktade man den
inte, den och liknande samlingar som föllo
i ens händer, företrädesvis svenska men också
utländska, för min del närmast de krestomatier
som förmedlade min första bekantskap med
Frankrikes lyrik. Många av de poem jag sedan
läste i diktarnas versböcker eller samlade
skrifter stå ännu för det visuella minnet på de
sidor där jag tidigast mötte dem — i
antologierna.
Sten Selander: Levande svensk dikt. Sjätte
omarbetade upplagan. Bonniers 1948. I—II i ett band
21:—.
Emellertid är det inte bara för nybegynnare
som antologier ha betydelse. De ha åtskilligt
att skänka också åt den litterärt mer förslagne.
Inte minst nöje. Ty det är ett nöje att
genom-bläddra en följdriktigt och med smakfullhet
sammanställd volym av denna art redan för
den tysta konversation vari man genast är
inbegripen med utgivaren. Och vad kan vara
behagligare än att få hänge sig åt samtal, som
man för helt ensam i sin fåtölj, samtal, där det
inte bara är oundvikligt, utan även fullkomligt
legitimt, att nästan varje invändning man
kommer med inte är något argument i egentlig
mening, endast formeln för ens förkärlek.
Men också ur en annan synpunkt ha
antologier sitt värde för den erfarne läsaren. De
återföra honom ofta till det innersta och finaste
hos diktare, som han kanske känner alltför väl
i många ovidkommande modifikationer för att
verkligen känna. De goda antologierna låta oss
möta en skaldegärning i högsta renhet. De
kunna brista i mångsidighet, och när det gäller
ett diktarskap, som har sin storhet, mindre
i verk av sluten mästerlighet, än i totaliteten,
där bli de orättvisa. Men eljest kunna de vara
till avsevärd nytta för den alltför invigde.
Den antologi som Levertin anmälde hade ett
väsentligt fel, ja, ett oförlåtligt: den lät den
svenska lyriken börja med Dalin. I Sten
Selanders "Levande svensk dikt", som framgått ur
en så mycket djupare känsla för poesin än
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
