Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bertil Malmberg: Tankar vid en antologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TANKAR VID EN ANTOLOGI
sanningen än man ofta menat under 1800-talet.
Det kan vara på tiden att återge Leopold något
av den storhet som blivit honom berövad, och
Lidners snille, som länge blivit värderat med
otrolig snålhet, dess utomordentliga rang.
"Spastaras död" lyser den dag som är med
ojämförlig glans och prakt. Operamässig?
Gärna för mig. Men vilken opera! Vilken
visionär styrka, upphunnen av ingen! Vilket
uppbåd av arior, som måla, och målerier, som
tona! Den svenska diktens stora eldsorgie!
För Franzén och Wallin redovisar antologin
ganska väl — man undrar emellertid, hur
"Människans anlete" kunnat uteslutas. Vad jag
saknar av Wallin har jag delvis redan antytt.
Jag beklagar också att den kanske största av
psalmerna har förbigåtts — jag menar
"Ingångspsalm", så försummad vid svenska
kyrkans gudstjänster men av ett språkligt majestät
utan like. När det gäller den
götisk-fosforis-tiska epoken har man ju att välja i en sådan
rikedom, att det nästan inte tjänar något till
att diskutera det faktiska urvalet. Här måste
meningarna bryta sig. Jag kan i varje fall inte
tänka mig, att exempelvis Tegnér kunnat
representeras bättre. Naturligtvis kan man fråga sig,
varför Geijers "Vikingen" blivit ratad. Värre
är det emellertid med "Kolargossen" — hur
den dikten har kunnat utelämnas förefaller nog
gåtfullt. När har den svenska skogsmystiken
fått ett suggestivare uttryck? Jag fruktar, att
Selander här varit påverkad av en
yrkessjukdom: den ansträngde kritikerns retlighet, som
ibland gör honom orättvis mot det länge
erkända och beundrade, när det upphört att
tjusa honom och förgäves vädjar till hans
tröttade resonans. Det kan hända den bäste.
Med Atterbom har Selander inte haft det lätt,
och man förstår det. Jag hoppas, att jag inte
är offer för samma kritiska neuros som jag
nyss trodde mig spåra hos antologiredaktören,
när jag påstår, att Atterboms lyrik är förfärlig,
nästan alltid mer eller mindre pekoralistisk
— med få undantag; och dem hittar man inte
i antologin. Denne romantiker, för vilken
lyriken var livets innehåll, var den slätaste lyriker,
men en fin essayist, och det var endast när hans
lyrik medvetet närmade sig essayen som den
erhöll betydelse och värde. Varför inte i stället
för det kling-klang som här framföres ha
tagit det kända blankversparti ur
"Lycksalighetens ö" som börjar med orden: "O gåves det
en trolldom", vidare "Fridsrop" och
"Recensionsblommor", de enda blommor med vilka
Atterbom lyckades; endast förhärligandet av
Ling borde då ha strukits. Det är med vemod,
ja, nästan med samvetskval, jag nedskrivit mitt
hårda omdöme om lyrikern Atterbom. Jag har
nämligen den känslan att där han sitter i sin
himmel, där samlar han metodiskt och läser
flitigt, stundom med glädje, stundom med
smärta och förtrytelse, vad som skrives på
jorden, stort och smått, om honom och det
han älskade.
Jag bläddrar, som sagt, och här och var
stannar jag och undrar. Ibland bläddrar jag
tillbaka för att se om jag inte misstagit mig.
Här t. ex. — jag måste ha något fel på ögonen,
jag kan inte förstå det på annat vis. Inte en
rad ur "Kung Fjalar"! Det hjälper inte med
ursäkten, att Runeberg är utomordentligt väl
representerad, nej, här hjälper inte en sådan
ursäkt. Ty det är oursäktligt.
För Viktor Rydbergs räkning skulle jag nog
ha möblerat om ordentligt i urvalet. Jag skulle
ha tagit bort "Dexippos" och likaså de små
dikterna "Hesiodos’ råd" och "Din sorg är
din", som inte förefalla mig särskilt
märkvärdiga, allra minst i en alstring som Rydbergs.
I stället skulle jag ha satt in "Träsnittet i
psalmboken", "Prometeus och Ahasverus" (den
versifierade delen), "Höstkväll", "Grubblaren"
och gärna mycket annat, om det låtit sig göra.
Viktor Rydberg är underrepresenterad i den
selanderska antologin, och det som finns med
låter oss inte ens ana hans andliga vidd och
makt. Detta bör absolut rättas, när det kommer
ännu en ny upplaga, vilket det med säkerhet
gör och förtjänar att göra.
En poet som varken i livet eller i sitt
eftermäle uppskattats efter sitt värde var
Bäckström. Han benämnes epigon, och jag har läst
213
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
