- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
215

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bertil Malmberg: Tankar vid en antologi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TANKAR VID EN ANTOLOGI

härda sig mot den sköna epilog som slutar
med orden:

En stulen glädje har vår lycka varit.

Vi hava burit dagens ok och nattens tunga.

Vi hava prövat allt, vi hava vilse farit

och äro ännu unga.

Urvalet av Siwertz’ lyrik är alldeles för
otillräckligt för att ge något begrepp om hans
betydelse också som poet; inte en rad är
hämtad ur "Minnas", den magistrala,
mång-strängade diktsamlingen. Men eljest har nog
Ossiannilsson farit mest illa. Varför i all
rimlighet är han inte företrädd med några av
sina stora paradnummer, "Marat" t. ex., som
man har att tacka för så härliga rysningar
utefter ryggraden under gymnasiståren? Mycket
tråkigt!

För sina jämnåriga och sina yngre kolleger
har Selander ådagalagt en ömtåligare
finkänslighet. Man kan visserligen undra, om inte
Gunnar Mascoll Silfverstolpes ungdomslyrik
med sin genomskinliga, blå dager har den
största rätten och förmågan att överleva honom;
men den saknas här. Och skulle det inte ha
varit både tacksamt och påkallat att ur Artur
Lundkvists sista diktbok, så svårbemästrad i
sin överflödande bildvirtuositet, ha utvalt några
klargörande strofer — exempelvis det
förunderliga mästerverket om en snödriva? Men
mycket finns inte att anmärka mot detta
avsnitt. Ur Ekelöfs fantastiskt sköna
"Dedikation" tycker man sig kunna kräva mer än ett
enda poem, men jag medger att det är ett
intrikat företag att bereda denne diktare hans
tillbörliga representation. Detsamma gäller
Martinson. Alldeles ypperligt är urvalet ur
Johannes Edfelts diktarskap, och likaså
Gullbergs. Det är intressant att jämföra med
varandra dessa två skalder, så som de här
framträda: man märker, för den händelse man varit
okunnig därom, hur deras banor divergera,
och hur enfaldig den slentrian är vilken ännu
1948 bygger en påverkningsteori på flyktiga
likheter i ungdomsåren. Det är glädjande, att
Selander denna gång inte utelämnat sina egna

dikter, som omöjligt kunna undvaras i
helheten. Hellre än den beundrade och mycket
briljanta "En bondestudent" hade dock jag för
min del sett dikten "Staden" ur den liknämnda
samlingen, Selanders kanske djupaste, hans
mest vibrerande poem med undantag för några
måntrolska strofer i "Sommarnatten", vilka
återfinnas i antologin.

Vad man tyvärr måste vända sig mot med
skärpa är några underlåtenhetssynder.
Selander nämner i förordet några diktarnamn, som
borde ha varit med i samlingen. Varför ha de
då uteslutits? Argumentationen övertygar inte.
Vi andra, som fått oss tillmätt ett så generöst
utrymme, skulle säkert ha avstått en sida eller
par — alltefter råd och lägenhet — åt våra
prickade kolleger. Men Selander hade också
en annan möjlighet att lösa utrymmesfrågan.
Det finns vitterlekare i antologin, som utan
avsaknad, ja, med fördel, hade kunnat vara
borta. Vilhelm von Brauns konterfej i helfigur
är avgjort missprydande. G. L. Silfverstolpe
har intet att göra i antologier — det är
fullkomligt meningslöst att ta med honom.
Böttiger är förvisso ett antologinamn, men i en
prosaisk, inte i en versantologi. Gluntarna höra
till punschbordet — här te de sig vilsekomna.
Och Sturzen-Becker ? Nå ja...

Två förnäma diktare ha ytterligare
utelämnats, men de omnämnas inte ens. En är Sigfrid
Lindström, och mot denna oförklarliga
försummelse har pressen redan protesterat. Den
andre är Ivar Conradson, och här har man
tegat — ett bevis på de dåliga värdenas
bestånd, d. v. s. fördomarnas och den tanklösa
glömskans. Det kan vara på tiden att framhålla
att Conradson varken är den pekoralist som
kåsörerna och vissa kritiker gjorde honom till
för fyrtio år sedan eller den miniatyrmålare
med penseldrag i Gellerstedts maner som den
moderna välviljan, när den kommit till tals,
velat erkänna i honom — utan en av våra
förnämsta diktare. Man har kallat honom
alm-qvist- och ekelundsepigon, ett ointressant och
ytligt pladder. Jag citerar ur minnet:

215

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free