Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - John Hayward: Engelska boksamlare. Brev från London. Översättning av Sonja Bergvall - Paul Lindblom: Femtiotalets grundvalar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL LINDBLOM
sade då: "De för vilka det är likgiltigt om en
bok är en ’förstaupplaga’ eller inte, och som
knappast kan skilja mellan en bibliofil, en
bibliograf och en biblioman, kan kanske känna
en smula intresse, eller rentav rörelse, vid
tanken på att nästan var och en av de utställda
böckerna för sin ursprunglige ägare och sina
tidigaste läsare var första antydningen om att
en ny poet hade framträtt. Det var i själva
verket genom dessa first folios, quartos och
octavos som det engelska poetiska geniet i sin
ojämförliga mångsidighet och skönhet fann
sin väg till trycket och på så sätt blev
tillgängligt för en poets samtida och, med hjälp av
vetenskapsmän, bibliografer och alla som har
till uppgift att överantvarda det tryckta ordet,
för senare generationer av läsare. Att den
engelska poesin finns kvar beror i själva verket
ytterst på att dessa tidiga tryckta källor har
kommit till och bevarats."
Översättning av Sonja Bergvall
BLM:s londonkorrespondent John Hayward är en av Englands främsta auktoriteter på bibliofilins
och bibliografins områden. Han har som vän och bibliotekarie till lörd Rothschild bistått denne
i hopbringandet av hans enastående samling 1700-talstryck, och han ordnade och katalogiserade
på ett mönstergillt sätt National Book Leagues bokutställning English Poetry from Chaucer
to the Present Day 1947.
PAUL LINDBLOM
FEMTIOTALETS GRUNDVALAR
Om man söker aktualisera några intryck
från de dagar, när striden kring fyrtiotalismen
stod som hetast, får man en känsla av att
diskussionen i första hand rörde sig om poesins
formproblem och i andra hand om
fyrtiotalisternas påstådda eller verkliga "pessimism" och
att man sällan kom utanför dessa frågor. Men
minnet sviker tydligen! Redan en hastig
konfrontation med den välredigerade antologin
"Kritiskt 40-tal" visar detta. Utgivarna, Karl
Vennberg och Werner Aspenström, har
visserligen medvetet strävat efter att så allsidigt som
möjligt presentera den diktarfalang, som de
själva tillhör, men mångsidigheten är ändå en
smula överraskande. Det är nämligen inte bara
fråga om ett rikt differentierat ämnesval utan
också om analytiska kvaliteter på vitt skilda
plan. Det är tydligt att fyrtiotalskritiken har
gett en rad stimulerande impulser, den har
envist fixerat nya frågeställningar, och den har
åstadkommit viktiga omvärderingar — med
Kritiskt 40-tal. I urval av Karl Vennberg och
Werner Aspenström. Bonniers 1948. 14:50.
andra ord just det som man i bästa fall kan
begära av en levande debatt.
Man konstaterar först och främst att
modernismens två mest framträdande lyriker,
Lindegren och Vennberg, också som kritiker har en
dominerande ställning. De har tillräckligt vid
orientering för att förstå relativt olika
strävanden, samtidigt som de på vissa punkter har
den dogmatiska ensidighet, som fordras för att
analysen skall gå på djupet, och till slut kan
de också låta denna ensidighet balanseras, så
att perspektivet åter vidgas. Det är utan tvivel
i hög grad dessa bådas förtjänst att intresset
för litterär kritik och för diskussion av den
konstnärliga kritikens uppgifter har ökat så
avsevärt under de sista åren i Sverige. Deras
engagemang behöver man aldrig ens ett
ögonblick efterlysa: man läser Vennbergs essay om
Kafka och man tror att Kafka är en stor
diktare eller åtminstone något mycket nära. Man
tränger in i Lindegrens studier av Gunnar
Ekelöfs poesi, och man undrar — mer i
förbigående — om man verkligen på allvar har
220
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
