- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
222

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Paul Lindblom: Femtiotalets grundvalar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PAUL LINDBLOM

som dök upp ur intet utan samband med
föregående dikttradition och kanske också utan
framtid, när krigsårens ångestupplevelser skulle
tunnas ut. Detta är naturligtvis en felsyn. Den
internationella bakgrunden är lätt att
upptäcka — i varje fall efter fyrtiotalisternas
insats för att få det internationella perspektivet
att avteckna sig skarpt. Också i vår egen
litteratur är det möjligt att finna
anknytningspunkter. Inte med den primitivism, som i
början av 30-talet hade en viss högkonjunktur,
inte i någon högre grad med den
självbiografiska romankonst, som har Eyvind
Johnson, Harry Martinson och Fridegård som
främsta företrädare, och inte heller med den
solida sociala analys, som rymmes i Ivar
Lo-Johanssons statarböcker.

Men tre andra författare blir aktuella: Pär
Lagerkvist, Gunnar Ekelöf och Artur
Lundkvist. Beträffande de två förstnämnda behövs
inga djupsinniga utläggningar. Dagermans
"De dömdas ö" ger långa stycken en stämning
av Lagerkvist, och om det finns någon svensk
diktsamling som "mannen utan väg" har vissa
beröringspunkter med, så är det Ekelöfs "Sent
på jorden". Och på samma sätt, vill man peka
ut en trettiotalsdiktare, som söker forma ett
estetiskt program som har intentioner
gemensamma med de modernaste lyrikernas
strävanden, är det fortfarande i första hand Ekelöf
man tänker på.

Lundkvists ställning är svårare att klargöra.
Att det har funnits vissa personliga
motsättningar, som har spelat en viss roll, tycks klart
också för en oinitierad. (Utgivarna har
givetvis gått förbi sammanstötningen efter
Lundkvists debattinlägg vid Saltsjöbadskonferensen
1946.) Men sakligt är det naturligt att i flera
avseenden betrakta Lundkvist som en
föregångare och vägröjare. Hans krav på
experiment i varje situation där ett dödläge kan hota
att uppstå, hans strävan att förnya traditionen
genom att omvärdera den och hans vida
estetiska engagemang — allt detta
karakteriserar en diktare och kritiker, som på väsent-

liga punkter är av samma skaplynne som de
ledande fyrtiotalisterna. I Walter Dicksons fina
analys av Lundkvists "Dikter mellan djur och
gud" får man också en viktig ledtråd, när
man vill se var vägarna skiljs. Den starka
spänning mellan naturalism och stiliserad
symbolism, som Dickson där analyserar fram, kan
man knappast finna hos 40-talets lyriker.
Ideologiskt är kanske skiljelinjen ännu skarpare:
Lindegren och Vennberg har upplevt
freudianismens pessimistiska kulturfilosofi, medan för
Artur Lundkvist den glada frälsarlära, som
man med lite god vilja också kan spåra i
mästarens skrifter, länge har varit ett centrum.

Det syns inte vara alltför vanskligt att också
skissera ett framtidsperspektiv åt 40-talet. Med
den ställning som Vennberg och Lindegren
redan har skapat sig som lyriker och
idégivare och med de insatser som en rad andra
författare har gjort under loppet av några få
år, är fyrtiotalismens ställning redan tryggad.
Och det kommer säkert inte något 50-tal
— i den meningen att man skulle gå fram på
helt nya vägar — utan 50-talet kommer
troligen i första hand att bygga vidare på de
erfarenheter och experiment som det tidigare
decenniet så frikostigt kommer att lämna efter
sig. Man kan våga denna prognos, därför att
den inte innebär att en viss riktning skulle få
en dominerande ställning — den innebär
snarare att en ny författargeneration ovanligt
snabbt har vunnit gehör. Någon enhetlig
utvecklingstendens kan man nämligen inte spåra
inom 40-talet — det är i stället påfallande så
många olika strävanden denna nya generation
har gett uttryck för. Därför känner man sig
också mest främmande för den essay i
"Kritiskt 40-tal", som har Lennart Göthberg till
upphovsman. Den visar emellertid att den
gamla litteraturhistoriska schablonen att sätta
en etikett på varje epok ännu lever kvar, trots
att allt talar för att det moderna, rikt
differentierade samhället måste ge upphov till
litteratur, som både formellt och innehållsligt
framträder med en rad olika uttryck.

222

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0238.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free