Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
det banala handjuret under alltihop. (Banalt,
ja — men det är just här eruxet ligger, hur
svårt att hitta skådespelare som till allting
annat kan få fram just det där "banala" djuret
på seen!) Fodral: fällknivspänst och slapp
grovhet i kroppen, och ett polisonginramat
blekt, en smula plussigt ansikte med röd mun.
Rune Turessons garçon i Hälsingborg var
ingen dålig typ, men förbleknade, och så
gjorde alla jag tidigare skådat. — Kristins roll
är heller inte oviktig, så pass liten den är.
Märta Dorff har vunnit i den, sen jag såg
henne sist. Hennes soloscen med
locksnur-randet och de jämmerliga falsettgnolningarna
och ett avslutande prövande jättegrin med
stora tänder framför spegelbiten är
oförglömlig. Mellanaktspantomimen med det
midsommardansande folket hade konstrats till i
Hälsingborg, med överambitiösa pantomiminslag
i uppstyltat halvsymbolistisk stil i halvdunklet
{skumt på scenen i dubbel mening). Alf
Sjöberg klarade den med ett gordiskt hugg av stor
fyndighet. Han lät fälla ridån just som de
dansande stormade in och lät oss sedan höra, ej
se, deras framfart, handklaverstrampet,
glammet, stojet och ölkorkarna. Så kunde
scenbilden under tiden i lugn och ro totas till så den
bar syn för sägen efteråt, och Kristins replik
"Jösses vad här ser ut" för en gångs skull
föreföll alltigenom motiverad.
En liten detalj som förvånade mig var att
varken Alf Sjöberg eller Gunnar Ekström lät
oss höra det minsta av baronens röst i talröret
på slutet. Hos Knut Ström, eller var det Helge
Wahlgren, på Göteborgs Stadsteater i tiden,
rev den i ourskiljbart, men ihåligt ekande,
när spänningen var som störst, så att ej blott
Jean, utan verkligen hela publiken, hoppade
till invärtes med hjärtat i halsgropen. Denna
främmande röst ger ett oerhört, nästan
oundgängligt stöd åt de annars svåra
slutreplikerna — och behövs verkligen, även om den
inte står markerad i scenanvisningarna.
"Brott och brott" på Göteborgs
Stadsteater (22 januari) och Boulevardteatern
i Stockholm (18 januari). — Jag såg båda
dessa föreställningar först när de gått ganska
länge. Flera kompetenta bedömare hade sagt
mig att föreställningen på den lilla söderscenen
skulle vara så mycket bättre än den i Göteborg,
men till min överraskning fann jag precis
tvärtom. Jag hör ingalunda till de recensenter
som brukar ha tråkigt på teatern, långt
därifrån, det är faktiskt det roligaste jag vet, trots
allt vad Maxwell Anderson säger om skrået
i det hänseendet i "Off Broadway"; till och
med en föreställning som jag nödgas kritisera
rätt hårt brukar ge mig stort nöje medan den
varar och även en positiv behållning efteråt.
Men under Boulevardteatervisiten den här
gången led jag svårt, och det var verkligen
bara pliktkänsla som höll mig kvar i lokalen
to the bitter end. Det var så mycket märkligare
som felet absolut inte var Börje Mellvigs, som
ändå var den aktör, som blivit mest kritiserad
av snart sagt alla recensenter vid premiären;
tvärtom, han var avgjort en av ljuspunkterna,
och av den nervösa oro som det sagts att han
skulle utveckla, förnam jag intet. Men det
andra, de tafatta grupperingarna, den valhänta
replikföringen, inte minst hjältinnans oskönt
gnisslande röst och tomt pretentiösa åthävor,
och så svagheterna i själva den ganska svaga
för att inte säga larviga pjäsen. Det var sämre
än medelmåttig amatörteater. Då var det en
njutning till jämförelse att några dagar senare
sitta i Göteborg och i alla fall se rutin och
skicklighet, och i Karin Kavli till på köpet en
aktris som inte bara kan sin sak, utan också
är grann, med en sällsynt förmåga att bära
upp fin de siècle-tidens vackra toaletter. Pjäsen
var ju densamma här som där, men det
verkade inte så. Fast jag nog fortfarande håller
på att den är mycket överskattad i Sverige,
och att paristeatrarna, som refuserade den,
bedömde riktigare, så trädde dess formella
skicklighet fram och försonade med
svagheterna.
Men pjäsen som sådan är en sak,
förhållandet mellan de båda föreställningarna en
annan. Varför var mitt intryck så olikt de
andras? Tills ytterligare material för
frågans bedömande föreligger vill jag helst hålla
mig till den tröstande teorin att
Boulevardföreställningen faktiskt sjunkit väsentligt sedan
premiären, medan göteborgsföreställningen
spelat upp sig. Då blir sens moralen
åtminstone bara den att man inte skall tro att
man får se varje dag just det som kritikern
såg när han var på teatern, något som ju varje
erfaren habitué nogsamt vet, om han än inte
alltid besinnar vikten och vidden av det.
Rollen som författaren uppbars i Göteborg
med sympatisk och frank brio av Kolbjörn
Knudsen, medan Ann-Mari Ström hade ett mer
lyckat framträdande än vanligt såsom den
försummade livsledsagerskan Jeanne. Knut Ström
stod för regin och sonen Carl-Johan för de
goda dekorationerna. Om Karin Kavli är redan
.224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
