- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
225

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

talat. Hon är parant, och en styv aktris, men
ej utan maner — varför skall hon spänna
halsen och dra upp överläppen i så många
repliker? Det skämmer hennes skönhet och
bidrar ej, som avsikten kanske är, till
karakteristiken.

"Pelikanen" i Georg Funkquists regi, på
Dramatikerstudions turné (22 januari), visade
sig vara i stort sett identisk med en tidigare
föreställning, dock med några skådespelare
utbytta. Gudrun Bröst hade ersatt Marianne
Löfgren som modern, men lyckades inte så över
sig. Hon "borde kämpat litet tapprare mot sin
inneboende hygglighet, så angenäm i
Fettpärlan, men inte på sin plats här", skrev Olof
Lagercrantz i Sv. D., och det var så sant som
det var sagt. Vampyren blev hon aldrig. Nu
slog både dotterns (Asta Bolin) nyväckta
hat, den kuvade sonens intriger och fruktan
(Arne Ragneborn) och den knölaktige mågens
(Peter Lindgren) avstraffning av henne ganska
mycket i luften, och därmed blir stycket både
obegripligare och ännu mer obehagligt brutalt
än det behövde förefalla. Både Lindgren och
Ragneborn var kusliga typer, med en sorts
kuslig riktighet; modern borde ägt samma
egenskap ännu starkare. I fråga om
scenanordningar, för att illudera sluteldsvådan till
exempel, får man ju inte ha några uppskruvade
krav på en kringresande teater; och jag tyckte
att det som bjöds härav, litet rök och rött ljus,
var gott nog, i sin enkelhet, fast förstås långt
från Reinhardt eller Molander.

Slut på resdängden. Men inte slut på
Strindberg. Dramatiska teatern har tagit upp ännu
ett stycke av honom, "Lycko-Pers resa" (24
februari), det satiriska sagospel som Strindberg
skrev till julprogram för Nya teatern 1881—82
när han tog igen sig efter Mäster Olof-succén
och låg och arbetade på "Det nya riket", vars
tematik går igen i flera av akterna. Stycket var
uppe i Malmö rätt nyligen (BLM X, 1947),
i en påkostad och vårdad, men gud så tråkig
föreställning, ett slags litterär utstyrselrevy.
Som i alla fall drog folk, det gör all utstyrsel
i Malmö; och Gunnar Ollén antecknar för
resten i sin strindbergsbok som en egenhet för
denna pjäs att den alltid har gått bättre hos
publiken än hos kritiken — "nog dålig för att
gå bra på seen", skrev Strindberg själv i ett
flott eller självkritiskt ögonblick. Men kanske
missvisande. Värsta svagheten är den iögon-

fallande osjälvständigheten. Dickens,
Andersen, Oehlenschläger och framför allt Ibsens
"Peer Gynt" är de tydliga anfäderna. Detta
går väl helt enkelt en bred publik förbi. En
annan svaghet är att satiren avkönats en smula
genom sagigheten (hur mycket slagkraftigare
"Röda rummet" och "Det nya riket"!) och
att sagan å sin sida mist i omedelbarhet genom
samma sammankoppling. Strindberg var ingen
Swift. Slutligen störs en nutida åskådare av
det fadda moraliserande, som gör sig brett
i var och varannan seen, trots all polemik mot
tidens slickade "idealik" av precis samma
kaliber. Här kan vara det slags publikdragande
dålighet, som Strindberg vidgav. Men
dragningskraften kommer nog inte minst från de
färgrika scenväxlingarna, och från styckets
verkligt positiva värden, lekfullheten och de
många teatermässigt tacksamma detaljerna,
som inte förfelar sin verkan om man vet att
taga vara på dem.

Och det gjorde man på Dramaten. I riktig
stilkänsla hade teatern släppt fram sina
ungdomar över hela linjen. Göran Genteles regi
sprudlade för omväxlings skull av
uppfinningsrikedom och frisk fart. En splitterny
dekora-tris, Ulrika Friberger, visade vad hon kunde
och det var inte litet. Julstjärnorna strålade
varmt från ljusbildsfonden i inledningsscenens
tornkammare, där råttorna Nisse och Nilla
kilade kring i gestalt av suggestiva reflexer
på golvet. I skogsscenen spelades träden av
kostymerade artister, som förvandlade
vinternakenhet till sommargrönska helt enkelt genom
att svänga på sig och lyfta ruskor. När Per och
Lisa hade sin tätatät i deras skugga, så kikade
dessa dryader skälmskt ut ibland under sitt
lövverk, och när julgransfrukterna önskades
fram så sträckte helt enkelt två händer ut två
jätteapelsiner. Till rikemans- och kalifscenerna
hade norrköpingskoreografen Else Fisher
komponerat en del utmärkta, komiska steg och
danser. Samma hurtiga humör kännetecknade
de dråpliga sångarparodierna inför statyn och
vid kalifhovet, och för övrigt uppträdandet av
hela det unga skådespelargardet, Erik
Stran-dell, Hans Sundberg, Sören Alm, Per Gerhard,
Ingvar Kjellson, Ellika Mann m. fl. och
förstås först och främst Per Oscarsson och Doris
Svedlund i deras spets som en tjusig Per,
resp. Lisa.

En sak jag inte förstår är varför Pers skugga
uppe på predikstolen i slutscenen aldrig kan
få vara en skugga. Om man bara ställer dit
en skådespelare vilken som helst så missas ju

4 BLM 1949 III

225

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0241.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free