- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
226

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TEATERKRÖNIKA

hela poängen; touchen av självrannsakande.

Var det "Skuggan av Mart", vars spår skrämde ?
#

Årets första svenska urpremiär kan
antecknas: "De fem fåglarna" av Staffan Tjerneld
på Blancheteatern (2 februari).

Väntsalen vid Bromma sammanför ett antal
personer, som skall till Amerika i skenbart
oberoende ärenden. Men där finns hemliga
trådar, och dialogen klarlägger dem. Där är
en byggdirektör (Sigge Fürst), som låter sin
fru (Esther Roeck Hansen) tro att han skall
ut i affärer, medan han i själva verket ämnar
sig till smekmånad i Kalifornien med
älskarinnan (Margit Bergson), som sitter i
flygrestaurangens andra ända. Där är direktörns
unge medarbetare, en hårdkokt typ, som fått
sitta av en dikeskörning där paret var med,
och är full av fräckhet och cynism (Hasse
Ekman). Där är hans föga älskade onda
samvete från fängelsetiden, psykiatern (Gunnar
Olsson). Även den unga flickan, som han
utnyttjat och sviker, dyker upp ett slag (Eva
Henning). Och så är där den gamle hygglige
tekniskamraten och arkitekten (Gunnar
Nielsen), som håller så mycket av sagda
älskarinna, naturligtvis utan att veta hennes
nuvarande ställning. Därtill en pilot (Erik Hell),
som super i ett från första akten för att leda
oss på villospår och ingiva oss tron att han
skall få flygplanet att störta i den tredje.

Det störtar i själva verket också, men inte
för pilotens skull, utan för fem änder, som
flög upp ur en damm och rakt i propellern
just som starten gick; därför att den
övergivna Eva Henning satte sin bil i ankdammen
i sin förtvivlan och så satte punkt för sitt
eget förfelade liv och hela pjäsen. Och nu är
frågan, som dragits upp och ventilerats länge
dessförinnan, om denna katastrof, och varje
katastrof, verkligen sker på en slump eller bär
på en dold inre mening. Meningsfulla
konsekvenser får den här i alla fall, för alla klarar
sig, Bergson återvänder till Gunnar Nielsen
och Sigge Fürst till Roeck Hansen o. s. v.;
Ekman överlämnas åt den luttrande ångern.

Det lätt ockultistiska temat har ju många
litterära förelöpare. Soya pekade Nils Beyer
på. Och Sten Selander satte fingret på det
kanske mest besläktade, Thornton Wilders
"The Bridge of San Luis Rey". Så absolut
ockultistiskt behöver temat kanske inte ens
vara, se Dunne och Freud! Och även om så
vore, så är det inget skäl för att inte stycket

skulle kunna bli bra dramatik ändå, se
Strindberg! Men då får författaren förena sig med
sin tes, och det är nog här det närmast brister
för Staffan Tjerneld. Han skriver en ganska
god dialog; han tecknar levande gestalter; i att
lägga och spänna trådarna är han en ren
mästare, och miljöskildring skulle han säkert
också klara, om han beflitade sig om det och
inte valde så absolut ointressanta och flacka
umgängeskretsar som sin domän. Men
engagemanget, dramatikens innersta livsnerv, var
klent redan i "Brott i sol" och är ingalunda
intensivare här. Därför blir det förströelse,
och inget mera. Mycket skickligt gjord sådan.

Alla de uppträdande var bättre eller sämre
med ganska stort avstånd mellan botten och
topp. Om botten tiger vi, men toppen var
Gunnar Olsson, som gav utomordentlig relief
åt psykiatern, en av de yppersta rolltolkningar
man sett på den här sidan nyår.

Halvsvenskt original kan man möjligen
också kalla Moliéres "Tartuffe", som gavs
i Hälsingborg (17 februari) i starkt
moderniserad och bearbetad upplaga av undertecknad.
I de anglosachsiska länderna är ju sådana
"revivals" och "adaptations" utomordentligt
vanliga, här är de ännu en anstötlig och halvt
som oanständig ansedd nyhet, om vilken väl
åtskilligt vore att säga; men min personliga
trasa med i byken ger en dyrbar anledning
att glida lätt över och uppskjuta diskussionen
till annan tid och plats. Må där endast helt
objektivt konstateras att Erie Söderberg och
teatersömmerskan lagat den praktfullaste
uppsättning något stycke dittills fått i
Hälsingborg, att Sture Ericson spelade Tartuffe och
Gunnar Strååt Orgon, samt att publikfavoriten
framför andra bland de uppträdande blev
den lilla Ann-Mari Wiman i kammarsnärtan
Dorines roll. Elmire-Lena Cederström,
Mariane-Ingrid Östergren, Valère-Wilhelm
Keid-ser bör man kanske också tillägga. Regi: Lars
Levi Laestadius; och ett varmt
publikmottagande.

Här förutspåddes redan på höstsidan i en
BLM-krönika att Anouilh skulle åter avlösa>
Strindberg som landets mest spelade
dramatiker, så snart jubileet var över, och så synes
det också gå. "Léocadia", under övertiteln
"En komedi om kärleken", sattes sålunda in
på Stadsteatern Norrköping-Linköping den
18 februari, i en för övrigt mycket artistisk

.226

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jan 13 00:10:42 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0242.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free