- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVIII. 1949 /
227

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Ebbe Linde: Teaterkrönika - Filmrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FILMRECENSIONER

föreställning, utan tvivel teaterns bästa sedan
säsonginvigningen med Arvid Brenners "Det
orimliga". De som hemförde segern var
framför allt Hariette Garellicks förtjusande Amanda
och Lennart Lindbergs romantiske prins
Trou-beskoi, vidare Else Fishers koreografi (starkt
besläktad i grundidé med den i "Lycko-Pers
resa") och inte minst de vackra dekorationerna
med sina sinnrika changemang för öppen ridå,
ett verk av Gunnar Lindblad och Holger
Cameron. Men också de andra uppträdande
fyllde sina platser väl, inte minst paret
Hillberg (som hertiginnan och hennes nevö) och
den unge eleven Göthe Grefberg, som lovar
gott. Men man talade för hafsigt och odistinkt
långa stunder, det anmärkte kritiken med rätta.
Regi: Johan Falck.

Samtidigt gick "En vildfågel" på
Göteborgsstudion (4 februari) i en mycket jämn
och god föreställning, åtskilligt jämnare än
både Malmös och Dramatens. Gertrud Fridh
stod sig bredvid Inga Tidblad och Gunn
Wallgren. Hon gjorde den vardagligaste och
enklaste typen av de tre, men grep ändå efter
hand kolossalt. I alla fall hör jag inte till de
kritiker som rentav vill sätta henne som
nummer ett i trion, tvärtom, hon får finna sig i en
knapp tredjeplacering, men det är vackert så.

Den svåraste belastning hon har att kämpa
med är rösten, som denna gång mer än
någonsin skrek ut sitt behov av talpedagogisk
omläggning. Sker den inte snart så spräcker hon
sig och har ingenting att komma med inför
stockholmspubliken vid Odenplan i höst, vilket
vore stor skada. Semmy Friedmanns fader gick
ju inte på något sätt upp mot Åke Claesson
och Oscar Winge, men däremot finner jag
(i motsats till flera göteborgskritiker) att
Töre Lindwall var utmärkt som Gösta, mer
än jämngod med Holger Löwenadler. Och den
stora överraskningen i stillhet var faktiskt
Nine-Christine Jönsson som Therèses väninna.
Vilken absolut måttfull och äkta typ, helt utan
de karikatyriska överdrifter som den unga
skådespelerskan annars brukar excellera i och
som i detta fall legat så nära till hands! Ett
stort steg framåt och ett stort löfte. Regi:
Ingmar Bergman.

«

Avslutningsvis bör kanske också noteras,
fast det näppeligen hör till nyhetsregistret, att
Anders de Wahl den 8 februari firade sin
åttioårsdag med "Markurells i Wadköping" på
Dramaten. Stor fest och tolv lagerkransar.
Han kan ännu, precis som förra gången.
Business as usual.

FILMRECENSIONER

Tyskland-anno noll. Manus och regi: Roberto
Rossellini. UGC.

Det dagas (The Search). Manus: Richard
Schweizer och David Wechsler. Regi:
Fred Zimmerman. Produktion:
Lazar Wechsler för
Metro-Goldwyn-Mayer.

Rossellini har givit en mycket intressant
upplysning om sitt sätt att göra film. Han
arbetar utan scenario, endast med en synopsis
av den tilltänkta handlingen. Detta innebär
alltså att han går till verket utan förutfattad
mening om hur scenerna i detalj skall vara och
att han formar ut dem i omedelbar kontakt
med råstoffet, verkligheten och skådespelarna.
Det är denna starka omedelbarhet och
verklighetskontakt som ger Rossellinis filmer deras
egenart, deras dokumentariska äkthet och
ovanliga slagkraft. Man märker ideligen hur

han gripit sina infall i flykten, hur han av en
händelse kommit på en detalj som han
utnyttjat med effekt. Det är ju tillfälligheternas
spel, de oväntade kombinationerna,
stilbrytningarna som utmärker verkligheten till
skillnad från den mesta konsten, och detta har
Rossellini till fullo utnyttjat i sina filmer. Han
har visserligen den konstnärliga helhetssynen
och han försummar inte att då och då stegra
ett moment till symbolisk giltighet, men han
planerar inte, städar inte sina scener i lika hög
grad som de flesta av sina kolleger.

I Tyskland anno noll har Rossellini velat
ge världen ett begrepp om förödelsen och
hopplösheten i Berlin eller någon annan av
Tysklands ruinstäder i början av den nya
tideräkningen efter Hitler. Han har därvid
särskilt tagit sikte på barnen, de oskyldigt dömda
och lidande, liksom han i "Öppen stad" och
"Paisa" gav en ny aspekt på ockupationen

227

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Jun 17 00:32:17 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/blm/1949/0243.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free